Dagens Nyheter – 20 juni 1874, sida 1

svaret, huru huru kyligt det än var. Han tog ett par långa steg och befann sig åter vid hennes sida. Han hviskade helt sakta i hennes öra: — Vi sade nog om detta inatt! Jag skall stå vid mitt ord, så länge jag kan; till dess jag bryter det, fordrar jag att ni skall stå vid ert. Gör mig olycklig, om ni måste; men låt mig njuta af den ljufva drömmen ännu en liten stund till. Hon vände bort ansigtet; men dessförinnan såg han att, huru föga medlidande hennes ord än uttryckte, voro dock hennes ögon fuktiga af rörelse. — Om jag kunde bespara er hvarje smärta, skulle jag göra det — tro mig, ack! tro mig åtminstone, då jag räger detta, utbrast hon i en bedjande, nästan passionerad ton. Det var så påkostande för henne att tänka, det denne man, som hon återgifvit lifvet, möjligen skulle anse henne känslolös för hans sorg, i stånd till att leka med hans hjertas varmaste känslor. — Nåväl — så gör då hvad ni vill med mitt lif; men befall mig icke att lemna er. Hon vär tyst och hon skakade sitt hufvud med en min af ogillunde. Hon visste att han beredde sig sjelf en ökad smärta, ett varaktigare lidande, ju längre han hängaf sig åt drömmen om sällhet. Men på samma gång frågade hon sig sjelf med bitterhet, hvarför hon var skyldig att skicka