Dagens Nyheter – 19 juni 1874, sida 1

-—-—Ove kanske den största hyllning, som någonsin blifvit visad Idalia; ty den man, hvilken hyste densamma, var hennes oförgsonligaste fiende. Vane uppfattade fullkomligt hvilken stor betydelse. denna -gärd af aktning innebar; och hans hjerta beklämdes. Han kände, att han: sjelf. var en usling i jemförelse med denna qvinna, som han älskade, och hvilken, ehuru hon konspirerade mot både stat och kyrka, likväl — tack vare sin heder och sitt okufliga mod — respekterades. till och med af en katolsk prelat. Emellertid, om han också erfor en viss ånger, kunde han dock icke vidare afvika från den bana, på hvilken han nyss inträdt; och han ville. ej heller göra det äfven om det varit honom möjligt. — Här! upprepade ännu en gång VilJaflor, i det att tigerns eld framlyste ur hans stora ögon. ,I Neapel! Öch jag vet det icke? . Med detta yttrande antydde han den förfärliga upptuktelse, som utan tvifvel väntade hans folk — hans spioner — för deras försumlighet. — På Capri — och utan förklädnad, svarade Vane. Kom ihåg: för det första är hon okunnig om att ni vet allt hvad ni endast genom mig kunnat få erfara — hon är IDALJ2G 39