Dagens Nyheter – 18 juni 1874, sida 2

kanter som vore den klippt och fållad af menniskohand. Tunn som ett kläde och genomskinlig som en hornlykta, nedhänger den flera alnar lång och bred i rika veck; fältet är ljusgult och den breda bården skiftande i mörkrödt och brunt. De hundratals föremål, hvilka fått sina namn efter verkliga sådana, inom djuroch vextriket, kunna ej vara af intresse för läsaren att höra omtalas, men det norrsken, som genom stark belysning i de glittrande hvalfven, för den på långt afstånd placerade åskådaren, framtrollas är af sällsam effekt; likaså den strömmande flodens brus i djupet, hvilken man sällan ser, men öfverallt hör. Floden Poik faller nemligen in i grottan i närheten af ingångsportarne och har sitt utlopp på bergets andra sida. Tre timmar, under ständig framfart, är den minsta tid, som erfordras för att bese det vigtigaste af grottans inre, och helt visst har man ändå icke sett hälften af hennes omfång. Med tanken på och åsynen af detta bergesslott, jemfördt med förra tiders öfvertro och vidskepelse, var det ju ganska förlåtligt om tron på troll och bergsandar blef allmän och stadgad. Man sjunger och skrifver om den bergtagna i vårt land, hvars granitklippor i allmänhet äro i saknad af grottor, och dessutom för hårda och otillgängliga både för troll och menniskor. Adelsbergsgrottans temperatur är i medeltal 9 grader Celsius, luften sund och angenäm. Man bör vara varmt klädd och icke trött, när man går in i grottan, och gerna hvila sig ett par timmar efter utkomsten. Jag har yttrat mig temligen vidlyftigt om denna intressanta naturföreteelse, på det att ingen svensk resande, som läser detta, må fara grottan kallsinnigt förbi. Om hennes storlek och underbara beskaffenhet har jag dock sagt alldeles för litet; men jag är fullkomligt nöjd, om endast hälften blir antagen som sarming; emedan denna hälft redan är tillräcklig att med sin magnetiska kraft så småningom framkalla reslystna åsyna vittnen, hvilka skola säga att jag icke är fallen för öfverdrift. (Forts.)