Dagens Nyheter – 18 juni 1874, sida 1

föl melodier, sjelfva sången från en italiensk båt, hvilken sång hördes på afstånd, och hvars refräng Liberta! O Libertalt ljöd i hans öron, syntes förebrå honom den nedrighet han stod i begrepp alt begå, då han ville förråda detta sköna olyckliga Italien. Ännu har ingen menniska varit så förbärdad, att hon kunnat spela Judas Iscariots roll, utan att erfara en dylik känsla af missnöje med sig sjelf. — Det är henneg fel, sade ban mellan tänderna, sålunda begagnande sig af en sofism, som han allt hitintills skulle ha föraktat. Hon skulle kunnat göra mig till hvad hon velat; hon har valt att göra mig till... En förrädaret — han hade icke mod att för sig sjelf utsäga detta ord; knappast vågade han tänks det. En rysning genomlopp hela hans varelse. Derpå ryckte han plötsligt upp sig, gnuggade sina händer samt började skratta hel bögt. Med detta skratt qväfde han känslan .f sin låghet. on — Ahl! mumlade har Mina goda italiepare skola tro, att jag förenar mig med Hvitrockarne, för att derig enom bättre komma i tillfälle att tjena Venev ienMin blinde wienare skall tro, att jag Var italienarne ett vänligt ansigte, för atv locka dem I snaran. Det är så lätt att lura båda parterna. Och kom — hennes öde ska, ! snart