-6 NWVvE -—— sig sjelf; och han hatade alla sina förbundsbröder och. vidare hela. verlden, som han tilltrodde sig ha snille nog att beherrska, men som dock af sina outtömliga rikedomar ej unnat honom ens en så jemförelsevis ringa summa, som behöfdeg för att förebygga hans fall. Och: en större harm, än han någonsin erfarit, intog honom; hans ställning. i lifvet hade aldrig synts honom bittrare än nu. För första gången älskade han; för första gången kände han att bättre, ädlare sträfvanden varit möjliga för honom; för första gången grepo honom samvetsqvalen vid betraktandet af hvad han kunde ha varit. För första gången led han. Hvartenda förakfullt. ord, som yttrats till honom af den qvinna, han skänkt sin kärlek, återkom för hans minne. Han håde ej ens kunnat förmå henne att tro, det han ilskade hennel — det var den grymmaste tanken af alla. Hat, det vildaste, hänsynslösaste, omättligaste hat, detta hat, som har sitt ursprung i en försmådd kärlek, vaknade i hans hjertag innersta. Hittills hade han varit en kall spekulant, en samvetslös intrigör, en man som icke frågade efter till hvad pris hans syften vunnos; men han hade på samma gång, i följd af en medfödd fredlighet i humöret samt fallenhet för det fina och eleganta, aldrig känt sig frestad att begå något