del är jag i stånd till att göra all hvad som är möjligt — men med och för henne skulle jag kunna göra det omöjliga. Ett leende öfverfor bans anlete; det kona sig deraf, att han sjelf famn sina vidtsväfvande tankar något löjliga. Så realistisk var hans verldsåskådning, att till och med då han sjelf någon gång lät sig ledas af känslan, måste han skratta åt sin egen dårskap. Emellertid var det mera smärta än sjelfförakt som i denna stund rådde i hans själ; han kunde nemligen midt under inflytelsen af sin bittra svartsjuka icke undgå att känna, det han skulle blifvit en bättre menniska, om Idalia besvarat hans kärlek. — Jag drömmer som en pojke eller en galning! tänkte han. Och dock — med henne skulle jag haft kraft nog till att förverkliga äfven sådana drömmar. Om hon älskat mig, skulle jag ha arbetat som en slaf för henne, vågat allt för henne — och slutligen tillvubnit henne triumfen! Det finnes ingenting, som jag ej skulle kunnat utföra, om hon älskat mig. Medan han satt der i ensamheten, darrade hans läppar, och hans panna rynkades, gåsom hade han varit hemsökt af någon olidlig fysisk plåga. Knappt trettio år, hade han genomlefvat, hans bästa ålder låg framför honom; han kände att han hade det gnille, som fordras för att beherrska menniskor och inrista sitt namn i historien. Han