en minister (hertigen at Decazes); en kors respondent till Daily Newp. Ernestine, en själsstark och nervsvag fransk dam eller Cocofel6; en apa (Littr6) och en munk (Thiers). I första scenen uppträdde de sammansvurne, som med papmpersremsor hade bundit sig tillsammans i en knut, som var så konstig, att han icke kunde lösas, utan måste huggas af. De kommo in, broderligt omfamnande hvarandra och springande, men de gingo ut under fullt gräl och i lafven på hvarandra, men fortfarande sammanbundna. Då de voro borta, uppträdde Belamon, klädd som Pasquino, och sade: De sammansvurne hafva gått sin väg; Gud vare lof, krisen är för denna gång öfver! I detta de rubbade hjernorn.ag land få vi aldrig tid att andas ut. Vilnfra ständigt på haltwer-da?-fot. Än samrvansvärjer den ene, än den andre sig; än mot regeringen, än med henrte. Det är lätt att se, att vi befinna oss i de rubbade hjernornas land. En hvar sväfvar i en .vwtändig oro, en hvar är oupphörligt upphetsad, en hvar har i sin hatt ett bi, som oaflå ligt surrar och surrar. Men hvem är det som der kommer gående och kikar uppåt fönstorna? Ah, det är ju Cyclopard, han, som besitter en så underbar förmåga till att få Cocos feles till att anordna hedergmiddagar för sig och som till gengäld derför håller tal vid deras punschbålar. Cyclopards spejande öga fann slutligen en balkong, och han kunde icke motstå frestelsen att klättra upp på den och hålla ett tal. Stil, röst, betoning och åtbörder härmades förträffligt. Man glömde nästan att det var en docka, som lutade sig öfver balkongen och förmådde den osynliga mängden till att lägga band på sin rättmätiga harm samt förhålla sig lugn. Att vara lugn är att vara stark. Styrkan visar sig icke i uppträden på gatorna, utan i manliga: dåd. Hon liknar solen, som kan dölja sig bakom en sky, men icke desto mindre sänder sina skimrande strålar genom den blå luften. Belamon utropade : Det kallar jag en blomstrande vältalighet ! Cyelopard svarade: Det är söderns språk, mina vänner. Jag fruktar icke vackra ord mera än tal och -hedersmiddagar. Jag hör till dem, gom älska modet och förakta all småaktighet. Hvad jag nu vill inpränta hos er alla, är den innerliga kärlek, som vi alla böra hysa till fribeten! Vid detta namn klappar mitt hjerta starkare, mitt bröst höjer sig, min blick vidgsr sig, ett belåtet leende förklarar mitt ansigto. Frihet är det nvuvarande samhällets mål, framtidens religion hvar mans rätt att göra hvad som helst. Belamon lade fingrarne på näsan — osäkert om det var för att uttrycka misstro till talets sanning eller tvifvel om talarens uppriktighet. Det fortsatta samtalet den: mellan afbrytes af ministern, som visar sig i en splitter ny uniform och med en tom läderportfölj u. der armen. Han är trött och andfådd, han har jagats så skarpt af Cocos föles i den evigt skiftande högra och vensta centern. Han har icke innehaft gittfembete mer än några få veckor, men är redan alldeles utarbetad af fruktlösa koncessioner, närgångna diskussioner, trolösa abstraktioner, galna fiktioner, betänkliga konstitutioner, skamliga insinuationer och en mängd andra oting på — oner. Med ett ord; han lefver det lif, som de stackars ministrarne i de rubbade hjernornas land bruka föra. Bland pjesens öfriga karaktärer är Ernestine särdeleg nöjsam. Hon är en typ för all galenskaper i det vridna folkets hufvudstad. Hoa tillber Sardou och kläder Merveilleuse. Hon har lust att dränka sig derför att sjelfmord är på modet, och ber sin man, med hvilken hon förra året gjorde en vallfärd till Lourdes, att han måtte gifva henne en civil begrafning, sedan han hemtat henne från la Morgue. Hön har ingenting särskildt emot presterna, men hon önskar att hennes kista skall följas af en folkmassa såväl som af en skald eller politiker, som kan hålla ett tal vid grafven, så att hennes begrafning kan blifva omtalad i tidningarne. Mannen ryser för det uppseende detta skall väcka och — för att stiga upp kl. 6 på morgonen; ty civila begrafningar få, på gränd af regeringens påbud, icke ega rum senare på dagen. Men Ernestinö öfvertygar honom om att just det uppseende, som en sådan begrafning skall väcka, skulle varda till hans fördel, ty han kunde då vara säker på att vid nästa val blifva återvald till riksdagsman. Littr6 behandlades temligen skonsamt. Han uppträdde endast och sjöng en visa, i hvilken hans egendomliga religiösa och zoolagiska ågigter karrilkerades. Visan slutade