Smått och godt från Paris. Två saker synas vara oåtskiljaktiga från Paris: lusten att roa sig och tanken på de fattige; och nöjena för välgörande ändamål upphöra först, då det icke fions nog många dansande till en kottiljong eller nog många damer för att sätta subskriptionen i gång. Paris har för öfrigt denna vinter visat sig synnerligen fantastiskt. Under karnevalstiden, och i allmänhet under den period, som vanligenr brukar upptagas af baler och soaråer, har säsongens festlighet representerats af officiella salons. Adelsmän och borgare, bankirer och köpmän hafva gifvit högtidliga middagar, der politik, musik, pupagzi eller moderna dock-komedier spelat en framstående rol, under det dans deremot nästan aldrig förekommit. Men plötsligt, framåt slutet af vintern, då våren håller på att göra sittintåg och lockar parisarne ut till le Bois eller till kapplöpningarna, börjar hela verlden ställa till baler. Amerika — det vill säga det franska Amerika, som slagit sig ned vid det halfva tjoget avenyer kring VArc de Triomphe — gaf signalen, Den spanska kolonien följde efter. Exemplet smittade, och under de sista 14 dagarne af april månad tycktes den fashionabla verlden i Paris rik tigt vilja taga ersättning för hvad hon försummat under karnevalen. Den enalysande balen följde på den andra; hvarken legitimister eller imperialister, hvarken orleanister eller republikaner stodo tillbaka; men man får för öfrigt icke tro, att de glada parisarne förgäta politiken, derför att de kasta sig i dansens hvirflar. Det är visserligen icke så lätt att märka någon skilnad mellan en legitimistisk pascha och en örleanistisk dito; men så har man t. ex. kottiljongen. Detta omtyckta postskriptum till alla baler erbjuder de politiska passionerna och intressena ett kärkommet tillfälle att gifva sig tillkänna, och till och med de täcka små damerna finna under densamma tillfälle att lägga sina sympatier i dagen. Det är isynnerhet en af de moderna kottiljongsturerna, som med hänsyn härtill är mycket en vogue. Den består deri, att hvarje dam efter tur får händerna fulla af. små kokarder i olika färger — hvita, violetta, trefärgade och blå — som hon derpå kastar ifrån sig. Pågår kottiljongen i en legitimistisk balsal, föredrages den herre; som får fatt i hvita kokarden; på de bonapartistiska balerna går den violetta kokardens eröfrare derifrån med segern. På samma sätt är den blå kokarden orleanisternas tecken och den trefärgade de sg. k. liberala legitimisternas. De här ofvan nämda salongs-dock-komedierna — pupazgei eller vaudevilles — hafva egentligen utgjort föremålet för säsongens svärmeri, och det har icke varit möjligt att. se ett någorlunda elegant sällskap hos sig, utan att hafva pupagzi att bjuda-på. Det är en ung dramatisk författare, Lemercier de Neuville, en betydande satirisk talang, som uppfunnit denna fashionabla förströelse: Han tillverkar sjelf sina marionetter; kostymerar dem, manövrerar med dem och skrifver de af qvickhet gnistrande dialoger och de muntra kupletter, han lägger dem i munnen. Sisa personer tager han sans fagon bland storheterna för dagen, statsmän, författare 0. 8. v. och framför allt, dårskaper, laster och infall, som äro på modet. -Der talas och sjunges uteslutande om dagens händelser, och pupazgei äro alltid åå jour med de senaste nyhetstidningarna. Härom qvällen — yttras i ett bref till Daily News — såg jag hr Lemerciers dockor på en lysande privat soirbe musicale et dramatique. Dockorna skämtaåde med de politiska partierna i Versailles och med-de intriger och sams mandrabbningar, hvarpå den förflutna sessionen varit så-rik. Ett-af-de små gångspel som utfördes var Le pays des Cocos föles, som ungefär kan öfversättas med De .rubbade hjernornmas land. Personerna voro: en grupp af tre sammansvurna, i hvilka man kände igen hertigen af Aumale, Rouher och Dahirel; Belamon, ett slags mellanting af den lustiga personen och de gre