en så utmärkt qviona som Idalia någongång kan vara behäftad med sitt köns vanliga svagheter, så nog skulle man med mycket fog kunna påstå, att er gigantiske fiende ingalunda är henne likgiltig. Hon lät honom till och med vinna vid spelbordet, hon gaf mig det vänliga rådet att icke förorätta honom, emedan jag derigenom — så menade hon — skulle ådraga mig hennes vrede, och hon tillbragte många timmar ensam med honom på ett mycket poetiskt pgätt. Och ändå är det mig temligen oförklarligt, hvarför hon skulle fästat sig vid en simpel statskurir utan alla tillgångar. En qvinlig nyck — någon annan förklaringsgrund gifves icke. ter växte harmen och vreden hos hans åhörare. Med förtjusning såg Vane, hvilken verkan hans ord utöfvade. Han hade sjelf lidit bittert af svartsjukans qval; och det var en riktig lättnad för honom att få dela med sig af gvalen åt en annan. Greken begynte ånyo svärja på nästan alla europeiska tungomål; och sedan Vane låtit honom på detta sätt gifva luft åt sin vrede, fortfor han efter en stund: — Ni tycker, det är förargligt?4 Ja, jag medger att ni aldrig skulle kunnat röna större otur än att fiona honom bland skaran af hennes älskare. Men hvad bar pi väl att göra? Om pi företoge er att skjuta honom eller på annat sätt ginge våldsamt