Teater. Karl Folkunge. (Dramatisk dikt i 4 akter af L. Dietrichson.) En inhemsk dramatik, se der ett af vår tids behof, se der vår tids fordran på de unga barderna. Många hafva arbetat, många sadlat pegasen och, rustade med konstens vapen, sökt vinna seger på den vädjobanan. Men hvem af våra unga riddare har lyckats? Ingen, Våra häfder ha genomletats, man har läst deras skönaste blad, man har funnit ämnen. Och sedan? — Oaktadt man från andra sidan Kölen visat oss hur det historiska skådespelet skall se ut, ha våra skalder föga förmått, då det gällt att skapa e:t verkligt drama. Och hvarför? Klagande öfver tidens materialism, har man gjort diktförsök utan verklig lyrik, och dramatiska försök smed sådan. Byggande på hänsofna formalistiska diktares arbeten, har man dragit parti af vårt språks på sista årfemtiondet så märkliga utvecklipg för att besticka sin publik med lyriskt kling-klang; men skönbet i handling, i episod, i situation har blifvit främmande för oss. När man skall vara qvick, gör man witzar, och skall man vara storartad, tar man till med deklamation. Men hvarken witz eller deklamation skapar dramatik — och det är just derefter Bom tiden trängtar. Vi för vår del äro inga sådana hyperestetiska bjessar, att vi stolt förkasta hvarje konstprodukt derför, att den ej passar in i systemet — konstens ändamål är att förädla eller förnöja, och att en dramatisk dikt eller en dramatisk situation kan göra det, är ingen nyhet, men så beskaffade produkter verka blott för stunden. En dylik dramatisk nyhet ha vi denna vår åter fått i hr Dietrichsons Karl Folkunge. Författaren har varit af den numera ej ovanliga försigtigheten att kalla sitt arbete dramatisk dikt, men vi se deri blott den fruktlösa försigtigheten och intet hinder att döma arbetet gom om det bure en anspråksfullare stämpel — t. ex. skådespel, sorgespel o. d.; ty den första, ovilkorliga fordran vi ställa på en sådan produkt är att den skall vara dramatisk. Enligt ett i den då i Sverige varande påfliga legatens händer befintligt bref är den under Birger Jarls frånvaro till konung utsedde Valdemar ej rättmätig herrskare. Valdemar var nemligen son af Erik Läspes dotter Rikissa, men Erik hade en äldre, naturlig, på dödsbädden genom ofvannämda bref för äkta förklarad dotter, och af denna dotter är just Karl Folkunge son. En ung, af folket älskad vällusting, väckes han af brefvet till fosterlandskärlek, lemnar sitt barndomsideal Helga, förbinder sig med konung Knuts dotter Mechtildis, svär folket att bjelpa det i dess nöd, erinras om sin ed till Birger, bryter derför sin ed till folket, krossar sin vapensköld och går med Mechtildis i landsflykt till St Goar vid Rhen, får af kejsaren en här att intaga Sverige med — men vid anförandet af krigsplanen, som varit hans dröm under ett helt år, vaknar åter hans fosterlandskärlek och han springer från alltihop. Mechtildis, i spetsen för sina tyskar och några för den till kronan berättigade Karl gynnsamt stämda svenskar, öfverumplar Jarlen på Bjelbo. Karl återkommer i grefvens tid för att återlemna Eriks bref, afsäger sig eså sina anspråk, upplöser hären och droger ut på korståg — se der i yttersta korthet handlingens gång. Att icke allenast svenska folket, utan äfven den annars såsom hänsynslös skildrade Birger anser nämda bref såsom giltig anspråksgrund för Karl finna vi i hög grad besynnerligt. Öfverallt framställes Birger såsom den der har makten och Karl såsom rättens och idns representant. Birger anser också Karls rätt för sin makts Achilleshäl, och tanken derpå förlamar honom i handlingens ögonblick. Ännu en besynnerlighet! I första och tredje akten talar Karl om sin fattigdom och sitt enkla barndomshem; i andra akten bortskänker han stora gods till kyrkan! Handlingen försiggår, enligt affischen, dels i Sverige, dels i St Goar; alla scener förefalla åskådaren som om de spelades i varma södern — ett här fullkomligt oberättigadt Italiens himmel öfver nordens berg. Stycket har öfverhufvud det felet, att man i dess skildringar af Sverige ej känner igen landet. Vi begära ej att en författare af historiska skådespel skall slafviskt följa krönikan, men ett måste han dock historiskt måla, och det är tidsandan och folklynnet, sr mo RR a Z J4d. man LA Ts Aah aAa n