— Menar ni — — börjage han med häftighet, men tystnade derpå plötsligt. Vane skrattade, reste sig upp och sade, i det han pekade på en bricka, hvarå åtskilga anrättningar voro framsatta: — Har ni frukosterat ?... Ni frågar hvad jag menar? Jo, att ni skall smaka på en af dessa citroner. De äro alldeles mogna, och jag för min del finaer dem förträffliga. Vidare menar jag att monsieur Erceldoune är alldeles kär ofver öronen i grefvinnan Vasgalis. Han är alldelas galen efter henne, och han har ögon, som så utomordentligt väl afspegla hans känslor, att hon ovilkorligen måste ha sett, huru det står till med honom. Nu blef greken riktigt utom sig, han rusade upp från den stol, på hvilken han straxt föröt tagit plats, och började med en förskräcklig fart gå fram och åter i rummet, under det att den ena vilda eden efter den andra trängde sig öfver bans läppar. Vane såg på honom med en väl spelad förvåning. — Seså, lugna er, för all del, min vän! yttrade han. Hvarför skall ni då alltid taga så hett vid er? Vesuvius derborta, som i dag ser rätt farligt ut, har aldrig varit mera nyckfvllt och rasande än ni. Hvarför vredgas ni så mycket öfver att den der kolossale kuriren förälskat sig i Idalia? Han är ju icke den förste, som detta händt — tvärtom räknar han gina rivaler i hundratal.