. Utrikes-Nyheter. De utländska tidningarne äro uppfyllda af beskrifningar öfver dejoroligheter, som egt rum i Paris såväl i nationalförsamlingen som på jernbangården St Lazare. Man finner deraf att ej endast Gambetta varit utsatt för förolämpningar, utan äfven andra medlemmar af venstern. Så öfverhopades em deputerad Rouvier, då han skulle afresa till Versailles, på bangården med skymford af en obekant person. Rouvier vände sig till de närmaste polistjenstemännen, som just icke syntes göra någon min af att skydda den förorättade, och yttrade: Äro ni här för att endast åse huru man skymfar de deputerade? En af polismännen svarade då: De deputerade äro sjelfva skuld till oordningen. Då Rouvier protesterade deremot, greps han aj en polistjensteman och fördes io i en väntsal. Emellertid uppstod en stark trängsel och man hörde rop af lefve republiken, lefve Gambetta. Andra röster ropade: ned med kejsarriket! Polisbetjenterna drefvo nu på folkmassan med sitt vanliga rop: circulez, messieurs! Flera deputerade protesterade häremot, men förgäfves. En polisbetjent fattade: till och med general Guillemaut i armen. Denne utropade då: Jag är general och. deputerad, men detta bekymrade icke polistjenstemannen. Han skuffade endast honom framåt och upprepade oupphörligt sitt entoniga: circulez. En deputerad blef anfallen af en misstänkt person, men gjorde sig fri från honom med ett knytnäfslag. Tumultet blef allt värre och värre. Polisagenterna drefvo de deputerade framför sig som om de varit en pöbelhop. Deputeraden Lefevre m. fl. satte sig nu till motvärn. Följden af detta var att de blefvo arresterade. Lefövre fördes till en poliskommissarie, men då denne såg att han hade framför sin en deputerad, ursäktade han sig genast hos honom och befallde att han skulle frigifvas. Först sedan de deputerade afrest, stillade sig tumultet. Emellertid väckte naturligtvis denna sak mycken förbittring i vensterns leder och förorsakade att deputeraden Blaze begärde ordet i nationalförsamlingen för att påpeka det beklagansvärda i de händelser som timat, samt för att begära att för bevarandet af församlingens egen värdighet stränga undersökninvgar genast måtte vidtagas. Inrikesministern Fourtou svarade att han ej hade tillräckliga underrättelser för att kunna afgifva någon förklaring å regeringens sida. Han