felet att gifva sitt arbete orätt namn. Äfven om — det vi tillåta oss förneka — Karl Felkunge vore styckets hufvudperson, hade det dock ej bort uppkallas med blott hans namn. Karl Folkunge kronpretendent eller något dylikt bade i sådant fall varit mer på sin plats. Nu fordrar man nästan att få följa med honom på hans vidare härnadståg. Man har anspråk, hvilkas uppfyllande tillhör epiken, derför att det man redan fått till lifs varit episkt. — Om pjesen verkligen eger någon dramatisk hufvudperson, så är det ingalunda Karl. Endast då han stormar in i slottet med den hungrande folkskaran för att låta denna dela Jarlens gille, handlar han. För öfrigt ställer han sig aldrig upp mot Birger, möjligtvis ställes han upp mot denne. Styckets dramatiska hufvudperson är otvifvelaktigt Mechtildis. Birger har nekat nåd åt hennes broder Jedvard; hon beslutar hämnas sig och sina mördade fränder. För denna hämd vänder hon sig till den påflige legaten. För denna hämd uppsöker hon Karl; oaktadt han ej kommit till utsatt möte, uppsöker hon honom ånyo. För denna hämd förmår hon Karl att vara henne följaktig till Rhen. För denna hämd bearbetar hon hans sinne under ett helt år; hon lär honom hata, och detta bat träffar äfven henne. För sin hämd, slutligen, låter hon honom gå, uppoffrar så sin kärlek) tågar i spetsen för en här mot Bjelbo och dör, då hon vill rädda Karl — den ende hon älskat... För sin hämd lefver hon; för sin kärlek, som först i sista stunden tar ut sin rätt, dör hon. Bland styckets öfriga personer är Birger den enda, som något inverkar på handlingen, om man undantager styckets Mefistofeles, den påflige legaten. Alltid skall han kåka ibop något, men hur han kokar, blir soppan slutligen rätt emaklig för den, åt hvilken den var ämnad. Först skaffar han konungabrefvet i Karls hand för att dermed störta Birger. Karl inser sin litenhet inför Jarlen, kommer i onåd hos folket, och SverigesfJarl sitter säkrare än då brefvet ännu var i legatens hand. Sedan förmår kyrkans tjenare kejsaren att sätta upp en här för att öfverrumpla den sjelfstyrande Jarlen, men det går ej bättre än att hären vid framkomsten upplöses; och Birger kan vara trygg för vidare faror, äfven från kejsarens sida. De öfriga äro fullkomliga bipersoner — den ena till för att kuttra kärlek, den andra för att sjunga visor, den tredje för att predika, den fjerde för att deklamera. Ivar B!å får säga sina bekanta ord och stassa i sin historiska mantel; Tiundalagmannen får gå och beundra maktens och predika för rättens representant; o.h länsgrefven får bjuda oss på en ståtlig fest med präktig sång och fin stämning, och detta var det bästa af allt, oaktadt det, gom mycket annat, föga hörde till pjesen. Vi vilja afstå från vidare dissekerande och vända oss mot styckets ljusare sida. Har stycket fel, så har det ock förtjenster, och dessa ej ringa. Ett vackert språk, effekter af storartad natur, psykologiskt ge nomtänkta finesser, en glödande fosterlandskärlek, på hvilken man dock igenkänner mer författaren än dramats personer. — Författaren har utfört ett arbete, för hvars fel han sjelf, såsom en af våra första konstdomare, säkerligen har öppna ögon — för sin möda och sitt arbetes skönheter har han gjort sig förtjent af en tacksam publik. Hvad de spelande angår, har hr Swartz fått gig den tvetydiga äran tilldelad att utföra ett konststycke, det vill här säga att framställa en roll, helt och hållet stridande mot hans konstnärsindividualitet. Att han icke misslyckas, att han stundtals framställer den till och med präktigt, det är hvad man på förhand kunde vara förvissad om af en så rutinerad konstnär som hr Swartz, men den, hvilken firat sådana triumfer som Hamlet och Richard, kan gerna lemna Karl Folkunge åt den, som blott deri kan bli hans öfverman. Fröken Åberg åter har fått en roll, som fullkomligt passar henne och hvari hon temligen förverkligat det länge gäckade hoppet att hon skulle bli en god skådespelerska. Den verve, den känsla, den passion, hon som Mechtildis har visat sig mäktig af, äro förtjenta af allt erkännande. Hr Hanson har i Birgers parti kanske sin bästa roll på sista tiden och är en ståtlig Jarl, i större bemärkelse än der, som förr låg i detta hans vanliga attribut. Hr K. Almlöf har med sin kända konstnärlighet förstått göra legatens tråkiga roll njutbar för åskådaren. Fröken Lindqvist som Helga ger oss så