Dagens Nyheter – 16 juni 1874, sida 1

— 2084 —Conrad Phaulcon vände sig plötsligt om och utropade, i det han upplyftade sin knutna hand: — Vid himmelen, om ni skymfar mig, om ni framkastar dylika vanhedrande insinuationer mot henne, så... — Sakta, sakta, mon trås cher. Viskola icke träta. Ni borde förstå, att jag icke vill er något ondt. Kom bara ihåg, huru : länge jag känt er — och huru väl! Phaulcon teg. Han sänkte hufvudet samt begynte åter gå af och an i rummet. — Tanken på denna kärlek, om hvilken vi kommit att tala, bedröfvar er, fortfor Vane. Jag medger, att hans närvaro är ytterst besvärlig och: till och med ganska farlig för er. Skotskt tålamod, paradt med spansk eld, är icke att leka med. Dessutom har den lilla affären i Moldau genom det kanske mindre välbetänkta sätt, hvarpå vi dervid gick till väga, väckt ett icke ringa uppseende. Om han kände igen er, så skulle — jag fruktar det verkligen — någonting mycket obehagligt blifva följden deraf. Visserligen bör, ifall nödig försigtighet iakttages, ett sammanträffande lätt kunna undvikas; all fara försvinner då, om Idalia icke förråder er, och det skall hon sannolikt ej göra, så framt icke — så framt icke — Victor tystnade nu för ett ögonblick och såg på sin käre vänt. Derefter tillade han: