Dagens Nyheter – 16 juni 1874, sida 1

SOT — Den der skotten! den der kuriren! utropade Phaulcon. Han är på Capri, må ni tro. Jag gick förbi honom för en stund sedan. Han låg då och, sof i gräset, och jag skulle ha kunnat döda honom som en hund. Känner han Idalia? Ar det möjligt, att han erfarit att det var hon som räddade honom? — Känner han Idalia?... Ja, visst känner han henne. — Åh, gör han det! Derom har hon inte nämnt ett ord till mig. — Mycket: möjligt. Men pi mins väl, huru hon ryckte honom undan döden, och ni torde veta, att hennes nåd har sina nycker... Hon hade honom hos sig hvarenda dag, medan hon vistades i Orienten. Orden uttalades mycket lugnt, men i en sådan ton, att om Erceldoune hört dem, skulle han utan tvekan ha kastat talaren ut genom fönstret. Till och med Phaulcon — Victors kamrat och edsvurne bundsförvandt — intogs af en bitter harm, då han hörde dessa: elaka insinuationer. — Hvad menar ni? frågade han. — Jag menar hvad jag säger — ingenting annat. Denne herre — er moldauiske vän — träffade på henne samma qväll, då han derborta vid Bosforens strand jagade den som han, galet nog, kallade sin mördaret. IDALJA, 86