Dagens Nyheter – 16 juni 1874, sida 1

— Guds död! Om ni vågar skämta med... — Chut! inföll Vane med sin mildaste ton. Caro mio, om jag språkar något lättsinnigt om er älskliga Idalia, så — hvems är felet? Ar det icke ditt, o min vän? Tala i den der tonen till män, som ieke jemte er burit murgrönbladet på en operamaskerad. Hvad den ifrågavarande saken angår, så är det säkert, att karlen är kär i henne. Möjligen uppmuntrar hon hans kärlek — det är inte sannolikt, men, såsom jag nämnde, det är möjligt. Han ser utmärkt bra ut! Emellertid eftersom ni icke kan visa er för honom och sålunda ej heller kan sjelf med kraft ingripa i saken — huru skall ni bära er åt? Det är en ganska qvistig fråga, eller hvad säger ni, min käre Phaulcon? Grefvinnan låter ej leka med sig och skall säkerligen ej tåla, att någon främmande person lägger sig i hennes affärer. Hon är mycket stolt. Jag håller fullkomligt med er; ni må icke tro, att jag hyser några sympatier för den der arab-like kuriren. Men jag inser nödvändigheten för er att vara försigtig; och då jag nu talar, är det för att afråda er från användandet af yttre våld. Ett annat medel måste utfunderas; eller åtminstone måste man, innan man skrider till handling, ka planerat så väl, att han kan dödas, utan att det väcker uppseende och utan att man löper fara att sjelf bli dödad, under det han går fri.