Dagens Nyheter – 16 juni 1874, sida 1

OO NUV — Erceldoune är en ståtlig karl, som ovilkorligen måste imponera på qvinnor, och han dyrkar Idalia såsom man dyrkar oskulden — en hyllning, som för henne måbända har nyhetens behag. — Förbannelse! Jag skulle lägga henne död för mina fötter, om jag trodde att... Vane skakade på hufvudet. — Jag ber er: var icke så extravagant! Detta språk, som ni för, skulle passat förträffligt för medeltiden. ride. ni och sir Fulke Erceldoune synas mig rasteligen ha bort lefva i korsfararnes dagar. Er charmanta Idalia är minsann icke en sådan qvinna, som man kan ha skäl att söka aflifva. För det första är hon alltför vacker; för det andra är hon alltför mycket känd; och för det tredje skulle en blick af hennes strålande ögon vara nog till att afväpna hvarje mördare, som skickades till henne. Nej, ni bör icke döda hvarken honom eller henne. Hvilken galen barbarisk id! Det är endast — förlåt mig — dårar, som använda våld. Och de få också vanligen med sitt eget blod umgälla gin oförsigtighet. — Men tror ni, att hon hyser någon slags ömhet för den der fördömde skotten? Den andre log. — Min käre vän, kan jag väl säga, huru det står till med er sköna och nyckfulla grefvinnas känslor? Får man döma efter det yttre och är det tillåtet att anse, det äfven