Dagens Nyheter – 13 juni 1874, sida 2

sänkt, hennes ögon voro allvarliga och tankfulla, och ett uttryck af förakt och melankoli förmärktes kring hennes mun. Om en uppmärksam och skarpsynt ;iakttagare nu betraktat henne, skulle han väl kunnat skönja att hon var i stånd till att våga mycket, att hon hsde sinne för att herrska, att hon sällan gjorde några eftergifter, och alt hon aldrig hyste någon fruktan. Vid ett frukostborå satt ett litet stycke ifrån henne grefve Conrad Phaulcon, Han rökte, efter att ha intagit sitt kaffe, och såg på henne med en min af beundran och på samma gång med. en viss segerglädje. Han trodde sig ha henne i sin makt; dock återstod ännu något att vinna, som hon ej visat sig benägen för att gå in på. — Om ni bara ville höra litet förnuft, yttrade han. — Jag har ingenting emot att höra förnuft, inföll hon med köld; men vanäran den är jag trött på. — Vanäran! utropade Phbaulcon, under det att en hastig rodnad öfverfor hans ansigte. Huru besynnerligt mni-uttrycker er! Hvad har väl förändrat er så? Att en qvinna af verld, en qvinna med ert skarpa förstånd, med er erfarenhet, med era vyer — att en sådan qvinna kan besväras af slika barnsliga föreställningar och betänkligheter, det är för mig oömöjhlgt att fatta. Tänk bara på hvilken spira ni förer! Bah! ingen