Dagens Nyheter – 13 juni 1874, sida 1

gom ha tillträde vid hofven, att småle med med superbt förakt, att svara i en stolt och afvisande ton — men icke tillkommer sådant grefvinnan Vassalis. Dessa ord voro väl ej i och för sig så förskräckligt sårande; men deremot kunde det sätt, hvarpå de uttalades, icke anses annorlunda än såsom högeligen förolämpande. Elden i hennes ögon blef allt dystrare, hon andades med ökad hastighet, endast genom ytterliga ansträngningar förmådde hon någorlunda tygla sin passion. — Tror ni att sådana skymford som dessa — era skymford — kunna för ett enda ögonblick såra mig? Hvart har väl den visdom, hvaröfver ni skrutit så ofta, tagit vägen? Den måste ha öfvergifvit er, liksom ert minne på något besynnerligt sätt. Allt hvad jag förlorat har jag förlorat genom er; alla villfarelser, hvartill jag gjort mig skyldig, har jag er att tacka för, allt hvad jag brutit är ni skulden till; och om mitt namn är befläckadt, skedde det först genom er. Ni kar pröfvat mitt tålamod länge och ofta; ni har pröfvat det en gång för mycket. Ni har förlitat er på det band, som förefinnes mellan oss; detta band är numera för alltid afslitet. Förolämpningar för er skull har jag oupphörligt fördragit. Hvad verlden sagt, har bekymrat mig föga; mitt lif regleras icke af dess omdömen, och icke heller beröres min Hederskänsla deraf. Men att