Dagens Nyheter – 13 juni 1874, sida 1

Hon betraktade honom helt sorgsen och fundersam. Hon erinrade sig med synbart missnöje vissa förhållanden som varit. — Ja, jag älskade er en gång, svarade hon. Hennes röst var dervid ganska mild; men han visste alltför väl hvad hon tänkte och menade, för att fråga, hvarföre denna kärlek, om hvilken de talade, oåterkalleligen måste förläggas till det förflutna. Han var tyst några ögonblick. Den djerfve, hänsynslöse friskytten erfor en viss förlägenhet och en känsla af förödmjukelse i hennes närvaro. Han hade dock vapen i sin hand, hvarmed han icke utan skäl ansåg sig kunna när som helst kufva hennes stolta sinne. Han reste sig upp med orolig min samt gick några hvarf kring rummet. Derpå yttrade han plötsligt i en till hälften bedjande, till hälften befallande ton: — Jag behöfver pengar. — Aterigen! Era penningar förslå då aldrig. Det var icke utan en viss häftighet hon svarade honom. Allt hos henne vittnade om att hon var på det högsta missbelåten öfver att känna sig beroende af en person, gom i hennes ögon sjunkit så djupt, att hon ovilkorligen måste förakta honom. Phaulcon skrattade.