Dagens Nyheter – 18 april 1874, sida 2

obygder. Dock gifves det ännu i våra skosar skydd och herberge åt ett icke så ringa antal, fastän skogsförödelsens styggelse under le senare decennierna gjort sitt bästa att steg för steg minska det. Vi inträda således nu utan vidare omsvep kretsen af skogens befolkning och medtaga blott en vetenskaplig ledsagare, nemligen systemet, hvilket alltid medför regel och ordning i den eljest skenbara förvirringen bland de mångfaldiga skapelser, som skogen viBar OSS. Af de 12 arter flädermöss, hvilka tillhöra vår fauna, lefva några uteslutande i skogen. De finna der säkra gömställen under dagen, då de hålla sig i stillhet och hvila. En halfmultnad fura, en innanmurken ek eller ett annat gammalt ihåligt träd tjena dessa små nyttiga insektutrotare till en angenäm bostad. Det är först när man i aftonskymningen ströfvar omkring i skogen, som man får göra bekantskap med dem. De fladdra då omkring träden i alla möjliga riktningar för att i flygten uppfånga de nattfjärilar och andra insekter, hvilka tjena dem till näring. Om vintern sofva de tillsammans i hundratal i trädens ihåligheter. Lika rastlösa insektjägare som flädermössen luften äro näbbmössen på marken, och detsamma kan sägas äfven om vår gamla barndomsvän igelkotten, en underlig sälle, som skaffat de naturkunnige mycket hufvudbry, gifvit upphof åt många skrockfulla historier och såsom äggtjuf gjort sig hatad afjägarne. Dessa små röfvares yrkesbröder, nemligen rofdjuren, hvilka, emedan de äro både större och starkare, idka en mer betydande jagt, hafva under tidernas lopp varit utsatta för mycken förföljelse från menniskans sida och derför i allmänhet ganska betydligt aftugit i mängd. Härtill har skogarnas borthuggande i väsentlig mån bidragit, äfvenså, hvad vissa arter angår, den numera alldeles onödiga uppmuntran till rofdjurs dödande, som staten erbjuder genom skottpenningarne. Varglon eller lodjuret, de nordiska ländernas enda vilda representant af kattslägtet, börjar numera blifva temligen fåtalig hos oss, ehuru han dock ännu finnes i trakter, der skogen icke blifvit fullständigt sköflad. Man har kallat honom nordens tiger och han är också grym och blodtörstig, en riktig buse för hararna och bondens mindre fänad. Hans ögon gnistra som glödande kol i mörkret och i medeltidslegenden heter det om honom: Vidit lWnz per muros et minzit lapidem nigrum. RR ner TN a Ah BANAN Ts mr kds sn Ta BRN RA TK KR ATA TR