Dagens Nyheter – 18 april 1874, sida 2

Om skogen och djurverlden. För den, som något närmare skådat sig omkring i djurens rike, är det icke af nöden utt omtala den stora mängden af skogens inrånare. För honom äv det tillfyllest kändt, stt skogen såsom vistelseort för djuren icke tår tillbaka för något annat område. På sin vöjd kan möjligen hafvet, den vidsträcktaste och mest storartade bostadsplats på jorden, rara rikare än skogen, ehuru det likväl kan ättas i fråga, om icke mångfalden af skogens lika djurformer är större än hafvets. Ännu can man åtminstone icke med säkerhet säga, wvilketdera af de båda områdena som räkrar inom sig de flesta djurarterna; ty man cänner för närvarande, icke en gång approxinativt, skogens eller hafvets djur fullstänligt, fastän de benämda och beskrifna arernas antal redan närmar sig hundratusenalet. Man har kallat hafvet för en outtömig källa, en riktig fyndgrufva för forskaren; skogen är också båda delarna och uti icke mindre grad. Man kan väl derför icke annat än finna lem inskränkta, hvilka tala vidt och bredt om skogens ensamhet. De ana icke till hvilket misstag de göra sig skyldiga och de förstå icke hvilket fattigdomsbevis de derigenom utfärda åt sig. fnsam är man väl i fängelset, men knappast någonstädes på den fria jorden och allra minst i den lifalla skogen — så länge man icke vill vara ensam och så länge man icke, menniskostolt och fattig på vetande, förbiser de medskapade varelserna. Vi våga påstå, att ett dylikt förbiseende är alldeles onaturligt och att det i och med detsamma också omöjliggör en af våra ädlaste och rikaste njutningar. Den som icke har klart för sig, hvarför han med alltid ny glädje och lefnadslust ströfvar omkring i skogom han misskänner nära nog helt och hållet åde sig sjelf och denna senare. Vi hänsyfta nu icke på dem, som i skogen söka en för sitt kroppsliga välbefinnande gynsam och uppfriskande skyddsort mot sommarens hetta och torka — för dem har skogen sitt särskilda värde — men hvad vi här drista oss påstå är, att de behagliga känslor, som en vandring i skogen hos oss framkallar, hufFS rr Om härröra från en inre, andlig tillfredsställelse, och denna tillfredsställelse förnimma vi just då, när vi kommit i erfarenhet af att vi befinna oss i ett sällskap, som vi förstå att uppfatta — när vi trädt in i de lifliga och Binda skogsbarnens cfot hem. edvetet eller omedvetet följa vi gerna. och lyda den oss alla medfödda böjelsen för sällskaplighet, och vi känna oss derför liksom ensamma och öfvergifna, när vi icke: kunna tillfredsställa denna böjelse. Utan att vi skönja lif omkring oss är jorden icke nog, äfven om hon utbreder för oss sina mest storartade taflor. Hon fjettrar oss visserligen vid sig, är öfverallt rik på vexlande former och färgprakt; men form och färg tillfredsställa oss först då, när lifvet förenar sig med dem: Det stela, orörliga, hvilket vi pläga kalla dödt, dödar oss äfven sjelfva. Till det lefvande hafva vi en beständig, om än omedveten, åtrå. Vi längta åtminstone efter det, om hvilket vi veta att det lefver, att det växer och blomstrar, att det förökas eller att det kämpar för sin tillvaro. Fördenskull jublar vandraren i ödemarken, då hans af sökandet trötta öga märker en grupp palmer; fördenskull är det en innerlig tillfredsställelse, som uppväckes i vår själ, när vi från det enformiga slättlandet få se den lilla lärkan under sång och glädje svinga sig upp ihöjden; fördenskull lyssna vi så gerna till orrens spel om våren och till trastens flöjttoner; och fördenskull känna vi oss icke längre ensamma på nordens snöfjell, när en flock af vipor kommer i vår väg. Skogen är i stånd att fullständigt tillfredsställa vår böjelse för sällskap; blott vi förstå att rätt uppfatta honom. ÅAfven i hans innersta djup finnes ingen ensamhet mera för oss, utan vi röra oss fastmera derstädes i en hel krets af lefnadsglada väsenden, hvilkas gemenskap blifver allt mer och mer angenäm, i samma mån vi närmare lära känna dem. Och detta sällskap sätta vi oändligt mycket mera värde på, än på månget sällskap af menniskor. Det lemnar ingen tomhet, intet obehag efter sig, utan uppfyller alltid sinnet och hjertat med fröjder dch skatter. Vi vilja nu i korthet omnämna de svenska skogarnas förnämsta inbyggare. Men det är i sanning en svår uppgift för djurkännaren, som i tanken låter skogarnes djur tåga förbi sig, att för ögat fasthålla endast dem, hvilka bygga och bo inom ett så inskränkt område. Mot hans vilja sväfvar fantasien ofta nog bort till de skogsparadis, som pråla i tropikländernas yppighet och prakt. Apornas narraktiga och löjeväckande slägte, de smygande och lömska kattdjuren, de jättestora elefanterna och flodhästarna, de mångfärgade fåglarna, de afskyvärda ödlorna och ormarna, de luftiga och lekfulla fjärilarna, de guldglänsande skölbaggarnt och slutligen hela raden af namnlösa och otaliga skogsdjur — alla locka de till en dylik förvirring. Våra sko gar äro någonting helt annat; i förhållande till sin stora utsträckning äro de ganska fattiga på djurarter, fastän de dock kunna sägas vara nog rika i detta hänseende för att en längre tid gifva oss full sysselsättning. Bland skogens invånare intaga däggdjuren icke någon så framstående plats, som man skulle kunna anse vara öfverensstämmande med deras rang. Vår skog är och var det sannolikt äfven under de förhistoriska tiderna — icke rik på däggdjur, och har under århundradens lopp blifvit ännu fattigare derpå. Just emot sina i den stora utvecklingsserien närmast stående förvandter har menniskan gjort sitt herravälde mest gällanAa ÅAR TA nn mad KRT RT RTR