Dagens Nyheter – 18 april 1874, sida 2

galen i mig derborta, må ni veta, och i min kassa inströmmade oupphörligt massor af guld, och tjogtals vackra qvinnor voro samtidigt kära i mig. Sennor Ferdinando — ja, jag var en stor man under den tid jag bar detta namn! Han uppgaf en suck af saknad och fortfor derefter: — Jag hade en smula tur på spelhusen i San Francisco, sedan jag blifvit återställd efter det fördömda såret, som er kula tillfogat mig, och jag gjorde någorlunda goda affärer vid gräfningarne, ehuru jag icke dugde till att gräfva. Jag ingick nemligen kompaniskap med några arbetsamma narrar, som trälade från mörgon till qväll, samt fick sålunda dela frukten af deras mödor. :Emellertid vände sig lyckan åter, och då jag landsteg i detta gamla, usla land, hade jag icke eng en fempunds-sedel qvar. Det återstod för mig endast att söka lura far min ännu en gång. Men det var svårt. — Ni lyckades dock bestjäla honom. Den döende såg på Lucius, likasom för att utforska huru långt hans vetande st äckte sig ; men han brydde sig ej om hvarken att förneka eller medgifva beskyllningens riktighet. — I England går allting illa för mig, ehuru jag äfven här en tid spelat herre, mumlade han och tillslöt de matta ögonen. Lucius fuktade hans torra läppar med konjak.