— dl -— fattade lansetten och öppnade dermed blixtsnabbt en ådra på den arm, hvarmed fienden uppbar mordvapnet. Allt detta var ett ögonblicks verk. Blodet strömmade ur den öppnade ådran och knifven föll ur Ferdinands maktlösa hand. — Nu tror jag ni gör klokast i att taga till bönboken igen, sade Lucius. Emellertid hade gubben fattat klocksträngen och fortfarit att rycka derpå af alla krafter, så att den gällt ljudande klockan, son hade sin plats i nedre förstugan, hör: des öfver hela huset. Ferdinand Sivewright, som mattats af blodförlusten, såg sig orolig och förvirrad omkring. Han liknade i denna stund ett fångadt vilddjur. Han lyssnade till klockan och hörde ljudet af steg i korridoren; då störtade han i vild fart öfver rummet och kastade sig med hela sin tyngd mot brädväggen, hvarvid ett par murkna plankor lösrycktes — och i nästa ögonblick hade Ferdinand Sivewright försvunnit i den hemliga trappan. Lucius ämnade springa ned stora vägen för att möta honom i brygghuset; men på tröskeln stannade han tvärt, slagen af häpnad och förfäran. Ett underligt ljud lät sig förnimmas. På den sida af rummet, der Ferdinand så oförmodadt brutit sig ut, syntes väggen darra. T nästa sekund instörtade halfva väggen, som befanns tunn och rutten