Emile Olliviers tillbakadragenhet från det politiska lifvet har nu slutat. Han har åter tagit till ordet i sitt lands politiska frågor. Han har nemligen ingändt till tidningen Libertå ett långt bref, hvari han framlägger sina åsigter öfver den konstitutionella frågan. Han talar för ett vädjande till folket, för att få slut på den tvedrägt som råder. Republikaner och bonapartister äro, enligt hans mening, de enda partier, som hafva någon framtid. De skola gemensamt arbeta för ett vädjande till folket och underkasta sig utgången deraf, huru det än må utfalla. Blir republiken en följd af folkets vilja, skola bonapartisterna sluta sig till den utan alla betänkligheter. Uttalar sig folket för kejsardömet, väntar Ollivier sig, att republikanarna skola göra detsamma. I alla händelser skola alla ömsesidiga smädelser försvinna, intet hat, ingen tvedrägt längre, man skall glömma det förgångna och lefva för en gemensam framtid, Då skola vi åter blifva en stor nation; vi stå främst genom sedlighet, kultur, religion och snille; vi skola ock komma att stå främst i militäriskt hänseende. Antaga åter icke fransmännen hans förslag, äro de förlorade; de skola störta sig i och genom sin oenighet. Så ungefär är innehållet af Olliviers bref. Man ser häraf, att han lider af samma nationella svärmeri gom så många andra af hans nation, om man ock icke kan undgå att erkänna, att han har rätt i sin varning mot den tvedrägt, som nu herrskar mellan alla partier. Den franska regeringen har nu ändtligen beslutat att vidtaga allvarliga mått och steg mot den legitimistiska pressen, som anfaller allt mer hätskt-septennatet och isynnerhet hertigens af Broglie planer att organisera detsamma. Justitieministern har offentliggjort ett cirkulär, deri han anbefaller sträng räfst med alla tidningar, som för framtiden tillåta sig angripa marskalk Mac Mahons sjuåriga . embetsmakt. Såsom ett förspel till detta cirkulär hade styrelsen sändt varnande skrifvelser till den legitimistiska tidningen Union och till den kejserligt sinnade Libert6. Man tror att Olliviers ofvannämda bref särskildt gifvit en kraftig anstöt till det beslut, som fattades i ministerrådet. Tidningen Union har dock helt käckt svarat på regeringens varningar, att regeringen ej kan tvinga partierna att vörda förpligtelser, som den sjelf är den första att kränka. Union vill iakttaga lagen af den 20 november såvål till andan som bokstafven, men förklarar, att ministerens förslag till septennatets organiserande är en kränkning af denna lag. Tidningen förklarar vidare, att hela högern beslutat att sätta sig emot detta organisationsförslag. Ett parlamentskrig är derför förklaradt mellan hertigen af Broglie och septennatet å ena sidan samt legitimister och bonapartister å den andra, liksom de partier, som hittills understödt regeringen. Det återstår sålunda att se, huruvida den venstra centern förmår åvägabringa en majoritet till förmån för septennatet. I en korrespondens till Daily News från hufvudqvarteret i Sommorostro skrifves följande angående de rykten, som spridt sig om en möjlig öfverenskommelse mellan de stridande partierna: Enligt min mening skall ett återställande af monarkien i don Alphonsos person ännu på någon tid ej ega rum — åtminstone ej förrän den unga fursten hunnit de år, att han kan styra sjelf, utan att spiran behöfver hållas af en general. Landet är, ehuru säkert icke republikanskt, dock icke ännu nog förtroget med maskineriet i en konstitutionell monarki för att rätt uppfatta en konungs myndighet. Emellertid är marskalk Serrano förbunden att begagna allt sitt inflytande för den republik han förfäktar. Gent emot honom står don Carlos i spetsen för det klerikala partiet, som alltid är en stor makt i Spanien, och med dess bjelp drager han med sig massan af bönderna i de baskiska provinserna, Navarra och i andra trakter i Pyreneerna, som redan befinna sig i hans leder eller endast vänta att blifva kallade dit för att fylla de luckor, som fiendens eld förorsakat. Don Carlos representerar dock icke blott det klerikala elementet, utan hela det legitimistiska partiet i Spanien. Tager man således allting i betraktande, är den konvens tion, som nu är i hvar mans mun, ej så lätt att förverkliga som det vid första påseendet tyckes. Många af dom Carlos officerare och alla man i hans leder, som ej -tvungits att ställa sig under hans fana, skola med glädje offra-den sista droppen af sitt blod för hans sak, så att, trots alla alphonisister, å båda sidor likväl den nu