-— (VJU döende mannen sitt medvetande. Lucius beslöt straxt att icke lemna honom. Han skref några rader till Janet och bad henne komma till hospitalet med Lucilla. Ferdinand Sivewright såg sig omkring en stund med undrande och förvirrad blick. Derpå mumlade han med detta bittra leende, som Lucius så väl kände igen sedan sin sammanvaro med Matchi: — Återigen ett sjukhus! Jag trodde, att jag redan haft nog af dem. Det börjar hända mig alltför ofta att jag blir herbergerad mot min vilja i dylika nästen. -En gång i Mexiko; en annan gång i Britiska Columbien, när canadenserne hittade mig halfdöd af köld och med en kula i axeln en mil eller så från den der fördömda hyddan i urskogen och förde mig med sig till närmaste bebodda ort. Ja, jag trodde verkligen att jag haft nog af sjukdomar och elände. . Han vände nu sina ögon till Lucius och såg på honom en liten stund med matt, intresselös blick. Men plötsligt kände han igen honom, och en häftig vrede afspeglade sig j hans anlete. — Ni! utropade han, ni, som sände denna kula genom min axel! Det måste vara i följd af en elak dröm, jag ser er här bredvid min säng. — Jag är här för att hjelpa och icke för att skada er, svarade Lucius lugnt, Er