Lucius upplyste dem om att en person låg begrafven under spillrorna samt uppmanade dem att göra hvad göras kunde för den olyckliges räddning. Ingen tid förspilldes; tjogtals spadar och jernspett sattes i rörelse, och arbetet fortgick utan afbrott och med otrolig ifver. Under tiden begaf sig Lucius tillbaka till den gamles rum. Han fann här Homerus Sivewright sittande halfklädd på sängen, ännu djupt uppskakad ock blickande på det afgrundsgap, som nyss öppnat sig i hans närhet. — Rädda honom, Lucius! utropade gubben, i det han hårdt omfattade läkarens hand. Han har betett sig otacksamt — lågt. Han hade ett dåligt blod i sina ådror, hans natur var från början förgiftad, han hade ärft sin falskhet. Men rädda honom från ett så ohyggligt öde! Finnes något hopp derom? Lucius skakade på hufvudet. — Nej, jag fruktar att han är förlorad. Fallet ensamt synes ha varit nog för att döda hvilken menniska som helst, och dessutom torde bjelken ha krossat honom. En hel mängd karlar arbeta nu allt hvad de hinna för att gräfva upp honom, men efter all sannolikhet skola de endast finna hang lik. Det var dock bättre att han omkom på detta sätt än i galgen. Men Lucius bade misstagit sig. Då man