Dagens Nyheter – 16 april 1874, sida 2

vv Nn — Ge mig ett ljus, sade Lucius; men han tillade straxt derefter: Nej, jag skall gå upp utan något ljus. Han tog af sig sina stöflar i förstugan och sprahg med lätta, ljudlösa steg uppför trappan samt derefter genom korridoren. Han öppnade sakta dörren till det lilla sg. k. toalettrummet, der Lucilla hade legat några nätter, för att vaka öfver den sjuke gubben Sivewright, och smög sig försigtigt in i rummet. Dörren till herr Sivewrights sängkammare stod på glänt, och Lucius hörde en välbekant röst tala derinne — mycket lugnt, så att han fann sig föranledd att stanna vid dörren och lyssna. Det var en röst, som han icke kunde höra, utan att rysa — en röst, som han senast hört i den amerikanska urskogen, denna ödemark, dit aldrig en sångfågel förirrar sig. — Fader, yttrade rösten med bitterhet, jag kallar er så, ehuru jag väl har goda akäl att fråga: i hvilket afseende har ni någonsin varit för mig hvad en fader bör vara för sin son? Hvem lärde mig att stjäla, medan jag ännu var ett barn? Min mor, säger ni! Jag säger, att det var ni; som gaf mig denna lärdom — ni, som vägrade oss att njuta af er rikedom — ni, som gömde för oss era skatter — ni, som i er äflan att sammanskrapa alltmera guld nekade oss hvarje nöje.