Dagens Nyheter – 16 april 1874, sida 1

— Du ljuger och är orättvis! svarade den gamle med darrande röst. Det finns ej ett sannt ord i hvad du säger. För det jag arbetade och var sparsam, kallade du mig en girigbuk. Jag försökte verkligen att samla en förmögenhet — himlen vet, att det inte var för min egen skull, utan för din och din mors. Men ni båda konspirerade mot mig, ni bedrogo och bestulo mig på alla vis och förslösade utan det ringaste förnuftiga ändamål stora penningbelopp, som jag skulle ha fyrdubblat, om de fått förblifva under min vård. Och allt — märk allt — gick åt för dina nöjen. Jag hade aldrig lärt mig att förskingra pengar — jag kunde förtjena dem, men icke förstöra dem i onärdan. Den person, som duger till det förra, duger sällan till det senare. Du skulle ha fått ärfva allt. Jag sade dig det — icke en gång, utan många gånger. Jag försökte rikta din tanke på framtiden. Jag försökte lära dig, att du genom sparsamhet och litet försakelse för det närvarande skulle kunna hjelpa mig att grundlägga en ganska betydande förmögenhet. Men listig som du allsid varit, låtsades du hålla med mig, under let att du i hemlighet fortfor att bestjäla mig. Så skedde det;innan du ännu var tolf år gammal. — Mina medfödda anlag röjde sig tidigt, yttrade den yngre mannen med ett cyniskt skratt, som Lucius väl kände igen.