Dagens Nyheter – 15 april 1874, sida 2

min, innan lifvets ström runnit ut i evighetens hafl Lucius lade ihop den lilla boken med en suck. Tänk, så många qvinnor, hvilkas lif slutas på detta sätt, med ett brustet bjerta! Huru mycket lyckligare äro ej dessa vekare naturer, som icke öfverlefva sådana pröfningar! Men det finnes andra, som hafva en så olycklig och så stark sjelfbevarelsedrift att de icke duka under ens när lifvet förlorat allt sitt behag. Detta var visserligen alla de uppplysningar brefsamlingen och dagboken lemnade; men Lucius föreställde sig, att det icke skulle möta någon svårighet att upptäcka återstoden. Namn, datum och bostad visste han nu. Dessutom var det icke något hvardagligt namn: Burkes adresskalender öfver possessionater och på landet bosatta adiiga familjer skulle utan tvifvel hjelpa honom att få reda på Henry Glenlyne, som gifte sig med Fölicie Dumarques uti kyrkan i Piccadilly. Dessa bref voro af mycken vigt; genom dem hade Lucius blifvit öfvertygad derom att Lucilla var ett legitimt barn. Detta gjorde allt klart för honom; han behöfde icke längre tveka att draga slöjan från det förflutna af fruktan att röja en hel historia af brott och förnedring. — Han gjorde några utdrag ur Gleniynes bref och tackade fröken Dumarques för hennes tillmötesgående samt lofvade att hon icke skulle bli obe