jag icke mera finnes i lifvet, ega mod att erkänna Lucilla som sitt barn; men tanken derpå att han möjligen skall rygga tillbaka för ett sådant erkännande söndersliter mitt hjerta. OQO! heliga moder, hjelp mitt arma öfvergifna barn! Derefter kommo några lösryckta utrop, som nästan liknade ett slags bön. Här och der förekommo uttryck af en djup förtviflan, blandade med uttalanden som andadeg ett fromt och ödmjukt bopp. Döden infinner sig nog förr än min man. O! min Henry, jag skall aldrig mera se dig hår på jorden; om du älskar mig, hvarför kommer duej? hvarför skyndar du dig icke? Ack! huru bittert är det icke att dö, utan att få en medlidande blick från dina älskade ögon, utan att höra eit ömt ord uttalas af din ljufva röst. Har du väl glömt din Felicie, som du för fem år sedan tillbad med kärlekens hela eld? Jag väntar dig nu; men glutet är nära, och hoppet att ännu en gång få se dig försvinner allt mer och mer. Ett långt lif ligger framför dig, du skall sluta en ny förbindelse och åt en annan offra den kärlek, som du en gång skänkte åt din Fålicie. I-det aflägsna land, der vi möjligen komma att träffos, du skåda ned på mig med fremmanåe ögon. OO! om jag ännu engång på jorden finge so dig — om din hand ärna en gång finge trycka LUCIUS DAVOREN, IL, 4