—— Måndagens sammanträde uti Första kammaren spridde ganska mycket ljus öfver bankfrågan och finansministerns intagna ställs ning gent emot den vigtiga frågan huruvida vi böra bemöda oss om att få guldmynt i rörelsen eller blott banksedlar lydande å guldmynt, i hvilket senare fall minst hälften af guldmyntreformens fördelar går förlorad. Under öfverläggningen motsatte sig ingen talare förutom hr finansministern ensam grundsatsen att ålägga de enskilda bankerna skyldigheten att vid hufvudkontoret invexla sina egna sedlar mot guldmynt. I denna fråga anfördes af hr von Koch att bankerna böra ovilkorligen åläggas att in vexla sina sedlar mot guldmynt. I samma syftning yttrade sig br Mannerskante, hvarjemte han tillade. följande: tänkvärda ord: den enda fasta grundvalen för ett lands I finanser är ett starkt underlag af hos folket spridt guldmynt -och härå kunde aldrig läggas nog vigt. Hr Wallenberg bad på det allvarligaste och bestämdaste få förklara, att med den: ofantliga tillökning uti penningomsättningen, som på de senaste tre åren uppkommit, löpte vi de största faror, om vi fortsätta utan mynt i landet, och guldmyntet kan ej få någon spridning, om guldmyntet ej kan erhållas af dem, som innehafva de enskilda bankernas sedlar och sådant vid bankens hufvudkontor begära. Hrr vor Kock och Mannerskante kunna ej frånkännas stor sakkännedom : uti dessa ämnen, Den förre: har -bevistat 15 riksdagar och dessutom under. en följd. af-år innehaft justitiekanslersembetet . och -derunder med uppmärksamhet följt banklagstiftningens. utveckling. Den senare har -bevistat 17 riksdagar och under ganska många af dem deltagit uti Bankoutskottets arbeten: Hr Wallenberg har väl icke -bevistat mer än 12 riksdagar, eller en riksdag mindre än hr Wern, men hans omdöme wuti bankfrågor torde ej kunna frånkännas allt värde: icke ens af hans politiska. motståndare. Då för öfrigt kändt är; att Stockholms enskilda bank under 1857och 1866 årens kriser: styrdes med stadig hand och ortbbadt lugn, böra ej de varningsord för stora-faror, som han nu: offentligen uttalat, betraktas med likgiltighet. ; Gent emot dessa talare, och understödd af ingen enda talare, uppträdde hrfinansministern för de enskilda bankernas befriande från all invexling mot guldmynt: ända till dess Riksbanken upphört invexla sina sedlar mot guldmyrt, eller -medandra ord-till dess Riksbanken: stoppat! Då skulle det åligga de enskilda bänkerna att börja invexla sina sedlar .mot guldmynt. —Se def det snille. drag, som är frukten af det långa begrundande, somhindrat br Wern att tidigare framlägga ;den kungl. propositionen uti bankfrågan. Särdeles besynnerlig och oförklarlig är rolbesättningen uti det skådespel, som nu uppföres; En: bankdirektör och två representanter för jordbruksnärihgen, hvika icke kunna tillvitas arbeta för några personliga intressen, vilja att de enskilda bankerna uti det allmännas intresse och för rörelsens betryggande skola åläggas att vid hufvudkontoren inlösa sina sedlar med mynt, hvaremot hr finansminstern ensambestrider en sådan bestämmelses intagande uti banklagstiftningen. Vi skulle mycketlättare förstå situationen, om det vore tvärtom, om det vore hr finansministern, som påyrkade att allmänna rörelsen skulle betryggas derigenom, att alla andra banksedlar, i likhet med Riksbankens, omedelbart skulle invexlas mot mynt, hvaremot det vore helt naturligt om bankväsendets förkämpe bestred, att detta omnus blefve deenskilda bankerna pålagdt. Lika litet kunna: vi förklara hr finansministerns öfverdrift i sin uppgift, då han yttrade: till invexling med guldmynt erfordras 36 å 40 millioner och dertill hafva vi ej rådt. Hr Wallenberg åberopade sin motion, till hvilken den bifogade tabellen utvisade att enligt hans åsigt erfordras endast 10,700,000 kr. i guldmynt hös samtliga de enskilda bankerna, om hans förslag antogs. Nu är det väl allom bekant, att invexlingen mot riksmynt hos de enskilda bankernas hufvudkontor icke varit för dem betungande, och det är ingen sannolikhet, att invexingar mot guldmynt skulle komma att i