Dagens Nyheter – 14 april 1874, sida 2

naste tre åren uppkommit, så löpte vi de största faror om vi fortsätta utan mynt i landet; och mynt kan ej få någon spridning om mynt ej kan erhållas af dem som innehafva de enskilda bankernas sedlar och sådant vid bankens hufvudkontor begära. Finansministern. Det står privatbankerna fritt att få oktroj på blott 10 år; begära de den ständig, ha de sig sjelfva att skylla för följderna. — Att oktrojernas meddelande är uppskjutet bereder den fördelen att, när en ny lag utkommer, kan den tillämpas på en gång å många banker, hvarigenom man undgår att hafva en mängd olika grundvalar för dessa inrättningar. Icke blott nya lagars antagande, utan äfven andra omständigheter måste stadgas som grund för 10-års-ändringar i bankoktrojerna; dessa omständigheter kunna stundom finnas inom en bank sjelf. — Ombuden skola ej dagligen utöfva kontroll: detta är ett missförstånd. Det är bankerna sjelfva som skola utöfva kontrollen genom att dagligen afsluta sin kassa, anteckna den samt offentliggöra månadsrapporter, af hvilka kassans medelbelopp synes. Ombuden skola icke dagligen verificera uppgifterna, utan blott när de så finna för godt. — Sedelut ifningsrätten bör grundas på bankens grundfond och reserv. Till guldinvexling skulle erfordras 40 millioner guld, och anskaffandet och hopandet häraf skulle åstadkomma en alltför stark tryckning på penningmarknaden, Att finansministern föreskrifver bvilka obligationer, som må till grundfondshypotek användas, åstadkommer större jemnhet, än om detta förblefve öfverlemnadt åt 24 landshöfdingar. Godtycke har dervid intet spelrum. Då numera så många slags obligationer gifvas, bör det finnas någon myndighet som bestämmer hvilka som kunna anses goda för bankernas säkerhet. — Tillåtelsen för bankerna att hålla guldplantsar afser att styrka deras säkerhet. Härförutan skulle de enskilda bankerna bara taga ut guldmynt från riksbanken, som sålunda blefve en skaffare åt de andra bankerna. — Att ålägga bankerna invexla sina sedlar med guld, vore att motverka guldmyntets spridande, ty bankerna skulle för att städse hafva tillgång på sådant mynt mp allt hvad de komme öfver och icke utsläppa det i rörelsen. Dessutom blefve guldmynts ständiga tillhandahållande mycket svårt för bankerna så länge våra snabbare kommunikationer ännu ej äro fullständiga. Privatbankerna mäste åläggas skyldighet att med mynt infria sina sedlar under hvilka förhållanden som helst. Hr Walienberg genmälde att kassan, som aldrig fick understiga 33 procent af utelöpande sedlar, vore så beskaffad att om egaren behöfde anlita några proc. deraf en enda dag, så kostade det tusen kronor att bruka sina egna Pengar Sifferbestämmelse i detta fall vore alltid på måfå. För några banker vore 33 procent så ringa att styrelserna aldrig behöfde tänka derpå; för andra banker medförde 83 procent ständigt liggande orörd kassa en onödig ränteförlust. Allvarsammast uppträdde tal. mot hr Waeerns göstäende att man borde vänta med att ålägga de enskilda bankerna invexlingsskyldighet mot mynt, till dess mynt blef allmännare spridt i allmänna rörelsen. Tal. sade rent ut att man skulle bra litet känna till förhållandena med ennningcirkulationen i landet, för att kunna förfäkta en sådan åsigt, som att det funnes någon NAR, penningeirkulation som aldrig komme till bankkontoren. Om, sade tal., man företoge sig att å hvarje banksedel som inflöt i bankkontor sätta ett märke, ett streck eller dylikt, så skulle man snart finna att omärkta sedlar blefve jiterst sällsynta.4 Tal. ville härmed viså att bankerna alltid skulle draga guldmyntet lätt ur ,rörelsen, hvadanallt tal om guldmyntcir kulation i allmänna rörelsen vore alldeles viskt, så länge de enskilda bankerna fritoges från den ovilkorliga invexlingen af egna sedlar mot mynt. Detta och ingenting annat kan betrygga ställningen. T Hr Mannerskantz ånsäg bankernas innehaf af riksmyntkassa ej böra igga till grund för deras sedelutgifningsrätt. Vill man en verklig förbättring af privatbankslagstiftningen, bör I denna ej medgifvas att sedelemissionen grundas på annat än grundfonden och Rn guldmynt eller plantsar. Riksbankskassan är hä ärtill oduglig, ty om, såsom det förutsatts, riksbanken sjelf komme i den belägenheten att ej kunna inlösa sina sedlar, hur ginge det väl då med de enskilda bankerna, som ej vore ålagda att invexla med guld, men som då hade värdelösa riksbankssedlar att utlemria åt allmänheten? Den enda fasta grundvalen för ett lands finanser är ett starkt underlag af hos folket spridt guldmynt, och härå kunde aldrig läggas nog vigt. Första kammaren bitöll för öfrigt Statsutskottets utlåtande i anledning af k. m:ts proposition att till bestridande af kostnaderna för den senast företagna arktiska ex peditionen måtte anslås 15,226 kr. 5 öre semt samma utskotts utlåtande om en jordafsöndring från kronohemmanet Tortebyn. Andra kammaren biföll äfven dessa båda propositioner. I Andra kammaren hade hr Joh. Johansson vid remissen af k. m:ts proposition angående beskattning på bergslagerna i riket åtskilliga anmärkningar att göra mot den utredning af frågan, som Kammarkollegium afgifvit. Utskottens verksamhet. Statsutskottet har uti afgifvet utlåtande (nr 66) i fråga om den i riksstaten uppförda oindelta spanmål hemställt, att riksdagen ville i und. skrifvelse anhålla, det k. mt täcktes tillse, huruvida icke för framtiden kolumnen för oindelt spanmål må kunna ur riksstaten uteslutas. TIERSASUISSRERE SNES NO RRENO TAR -—0