Dagens Nyheter – 11 april 1874, sida 2

och biliverstolpe. Hofkapellets konsert. Lowis Spohr var en af dessa den äkta konstens söner, hvilka ej förrän i döden kunde upphöra att i toner gifva lif åt de bilder, som föresväfvade den rika själen. En bland dessa mästarens sista produkter var ock den programsymfoni, Arstiderna, som vid ofvannämda tillfälle för första gången här uppfördes. Denna komposition kan i glans och nyhet visserligen icke mäta sig med verken från Spöhrs kraftfullaste tid, och en viss matthet i uppfinningen är redan märkbar; men smakens renhet, känslans sanning öfvergaf dock icke den gamle mästaren, som alltid så troget vårdat dessa skatter. Märkligt är att hans harmonier här äro betydligt enklare, kromatiken mera sparsam än förr, utan att dock sakna den egendomliga karaktär, som är så betecknande för Spohrs ädla och fina stil. Vinterstycket försätter oss i en helt annan vinter än den vi nyligen upplefvat: mulen himmel, brusande snöstormar utgöra här motiverna, mellan hvilka dock mången vänlig solglimt framblickar. Dessa motiver finna sitt uttryck förnämligast i harmoni och instrumentation samt äro visserligen ordnade i de rena former, som hos Spohr aldrig saknas; dock voro sådana stämningar mera främmande för mästarenslynne, hvarför denna sats ock utgör verkets svagare del. I Våren deremot (pastoralmenuett), har han diktat en den älskligaste idyll, hvari näktergalens locktoner (flöjten) bäras-af smekande vestanvindar (violinmelodierna); den lätta och genomskinliga instrumentationen målar den klara himmel, gom omsluter den intagande taflan. — Genom Semmaren åter går en ton af djup romantik; violinernas långa pianissimotoner (med sordiner) skildra den mystiska stillheten i skogens halfdunkel, som så gerna hos sinnet väcker den poetiska kontemplationen. Mellan de sakta susande ljuden hörs då och då en smältande valthornsmelodi, som än mera lyfter den romantiska stämningen. — Hösten väcker. oss ur dessa ljufva drömmar; den är ett motstycke till vintern, och likaledes af något mattare uppfinning, men ingalunda kulen eller melankolisk: de skallande jagthornen, de glada folksångerna under vinskördsfesten skildra lifvet i den friska och ännu vänliga naturen. — Tonmålningen i sin helhet har framgått ur en, om ej mera särdeles kraftfull, dock varm fantasi; tonen ej sällan sympatisk, stundom naiv, oftare sentimental. Utförande och ledning af utmärkt qvalitet. Emellertid kan ej nekas att då Spohr såsom symfonist så ytterst sällan representeras (hvilket ingalunda är rätt), så borde man väl, då sådant förekommer, företrädesvis välja något af bans förnämsta verk af denna art, t. ex. symfonien i Essdur eller deniDmoll. Mången torde eljest lätt bilda sig ett ofullständigt begrepp om den äfven i denna genre så store mästaren. Beethovens uvertyr op. 115, som började konserten, härrör från mästarens senaste epok och är ej särdeles melodirik, men gör sig dock alltid gällande genom sin storartade stil, sina präktiga rytmer och sin på ypperliga kontrasteffekter rika instrumentation. Bruchs violinkonsert vittnar om en orkestervan hand; är för öfrigt ett misslyckadt genialitetsförsök, som dessutom vid tillverkningen tycks ha gått i bitar. Exekutören, hr Hagemeister, ännu något het, förtjenar eljest erkännande för sitt rena, färdiga och eldiga spel, och äfven för det han mäktat lära sig detta stycke utantill. j Tre förträffliga sångnummer förekommo ock: den ridderligt romantiska tenorarian ur Oberon, som äfven nu beredde hr Arnoldson en triumf, hvari ock hr Söderman för sitt lyckade violoncellsolo bör tillerkännas en andel; den i annan genre herrliga Orpheus-arian (Che faro: sehzaå Furidice), som fröken Falkman tolkade så rent och ädelt; samt slutligen :finalsextetten ur Don Juan, som bildar ett så skönt, afrundadt slut af mästerverket. För omkring 20 år sedan gafs verkligen detta nummer i scen och tog sig förträffligt ut, oaktadt alla framställda betänkligheter; den knalleffekt, som nu slutar operan, gör sextettens upptagande omöjligt, hvilket utan tvifvel är stor skada. W. B — VENEREA RENARE TR TTR NT RSS