Dagens Nyheter – 11 april 1874, sida 2

till entregolvåningen. Här i en temligen elegant möblerad kammare, hvars tak en medelstor karl lätt kunde nå genom ätt sträcka upp armen, fann han monsieur Dolfe sitta i en väl stoppad länstol med ena benet hvilande på en mindre stol. Det var en groft byggd gubbe, som hade mycket litet hår, och hvars utan tvifvel kala hjessa betäcktes af en broderad rökmössa. Hotellets böcker, en hel mängd digra luntor, vöro uppställda på en bokhylla i ett hörn af rummet. Lucius blick fästades straxt på böckerna, men gubben Dolfe, som besvarade den unge mannens belsning med en nick, fortfor att helt långsamt tömma sin kaffekopp, anseende ingen brådska vara å färde. — Jag hår nämt för min onkel hvad ni önskar, herr Davoren, sade mademoiselle förbindligt och med en bedjande blick på herrna i rökmössan. ; — Skulle jag kunna få veta, för hvad ändamål ni i mina böcker vill uppsöka namnen på personer, som för tjugufyra år sedan gjorde mig der äran att bo i mitt hotell? frågade monsieur Dolfe med vigtig min. Ar det fråga om något arf eller klander af något testamente? Kanske ni är jurist? — Jag är kirurg, som ni kan se af mitt visitkort, svarade Lucius; och det är visst inte för något arfs skull jag kommer. Min önskan är blott att upptäcka hemligheten