Dagens Nyheter – 11 april 1874, sida 1

oo of nn af en ung flickas börd — en flicka, som för närvarande bär ett namn, som jag tror icke vara hennes eget. — Hm! utbrast monsieur Dolfe med tvifvelsam min; ni vill således säga att ingen belöning väntar er, ifall era efterforskningar skulle leda till åsyftadt resultat. — Min belöning skulle bestå deri, att jag återvunne en fader eller åtminstone ett fadersnamn åt den flicka, gom jag älskar, svarade Lucius frimodigt. Monsieur Dolfe rynkade på näsan, men mademoiselle blef entusiasmerad. — Ah, hör ni, ropade hen till sin onkel, är det icke intressant? Lucius redogjorde närmare för sitt ärende. När monsieur Dolfe hörde namnet Dumarques nämnas, spetsade han sina öron; en plötslig rodnad uppsteg på hans fårade kinder, och hans läppar började darra konvulsiviskt. — Är namnet Dumarques er nära bekant? frågade Lucius med undrande min. — Är det mig nära bekant? Ack, jag känner det blott alltför väl. — Ni känner då tvifvelsutan också Felicie Dumarques ? — Jag kände Felicie Dumarques moder, innan hon blef gift med den gamle gnidaren, som mördade henne. — Men betänk hvad ni säger, onkel! inföll mademoiselle.