Dagens Nyheter – 11 april 1874, sida 1

fo — Tig, barn! Jag vet, att det var ett långsamt mord. Rättvisan kunde icke åtkomma honom, emedan hans brott föröfvades småningom under loppet af månader och år. Huru ofta såg jag ej denna stackars qvinnas bleka ansigte! Ifrån den stund hon förenades :med denne eländige girigbuk försvann för alltid leendet från hennes läppar. Hon grät icke, hon beklagade sig icke. Englarne i himmelen äro ej oklanderligare än hon var såsom maka och moder. Hon endast upphörde att le — ej underligt, eftersom hon plågades till döds. Visst lefde hon gift i tjugu år, men tortyren fortgick dock beständigt dag efter dag under alla åren. Monsieur Dolfe var djupt upprörd. Han sköt tillbaka rökmössan, sålunda blottande en del af sin skalliga hjessa, samt fortfor: — Ack, jag kände henne så väl! Vi voro grannar som barn. Mina föräldrar och hennes bodde bredvid hvarandra. Hennes far var notarie — hade alltså en högre samhällsställning än min far; men hon och jag lekte tillsammans — vi gingo i samma skola såsom små — ty. notarien var fattig, och Lucilla. . — Lucilla! utbrast Lucius. — Ja, madame Dumarques namn var Lucilla. — Jag förstår. Var så god och fortsätt, min herre. — Monsieur Valneav, Luvillas fader, var