Dagens Nyheter – 10 april 1874, sida 2

stormiga natt! yttrade jag häpen. Hon har förmodligen bedt att få herberge i detta hus, och ni har beviljat hennes anhållan och fruktar nu att jag skall ogilla ert handlingssätt. Margot, jag förlåter er. Låt mig se detta olycksbarn. Jag var beredd på att trösta en värnlös vandrerska enligt den gudomliga Jean Jacques Rousseaus metod; men Margot började ånyo skaka på hufvudet med otrolig kraft, och omsider fick jag, efter omständligt ordande från hennes sida, — ty det är en språksam menniska, skall jag säga — erfara att följande fakta egt rum. Här gjorde den gamle urmakaren en paus och såg på Lucius, liksom ville han i dennes anvsigte läsa den beundran, som han trodde sin formfulländade framställning ha uppväckt; men då-han snarare fann otålighet än bifall uttryckt i detta ansigte, uppgaf han en suck, hostade, sträckte ut sina små ben, stack sina tummar i armhålen på västen och fortfor: — Korteligen, min herre, Fölicie Dumarques var återkommen. Hon hade anländt midt under den förfärliga stormen och åkt ji en droska från stationen till sitt fädernehem. Min hushållerska hade hört åkdonet stanna och skyndat till fönstret tillräckligt tidigt för att få se den resande inträda i huset här bredvid, Hon hade till och med sett Felicies angigte vid skenet af gaslyktan,