—-—— — — — Å —rsr NeÅåöQgi— Lr X00 S———-XE I Konungen beviljade i går den afskedsansökan hr Adlercreutz för en månad sedan ;lemnade i hans händer. d ; Så mycket är under några års tid taladt om excellensen Adlercreutz såsom chef för justitiedepartementet och nu senast om anledningen till hans afträdande att vi icke behöfva vidare orda derom; Någon förändring i den nuvarande konseljens verksamhet lärer icke blifva följden, hvarken af hr Adlercreutz entledigande eller deraf att det af hrr statsråder, som längsta tiden beklädt sådant embete, nu blifvit förordnadt att förestå justitiedepartementet. Vida märkligare än dessa förändringar är hvad som af hr Adlercreutz afskedsansökan föranleddes, nemligen att konungen erbjöd hans företrädare, friherre L. DeGeer, att återtaga sin portfölj och att sjelf bilda ett kabinett. Detta var — om man undantager den nya riksdagsordningens undertecknande — den vigtigaste statshandling som någon svensk konung utfört alltsedan Karl XIII underskref 1809 års grundlagar. Aldrig förr i detta århundrade har en konung öfverlemnat åt en statsman att sjelf välja — naturligtvis under förbehåll af det monarkiska godkännandet — sina kolleger i statsrådet. Att erbjudandet gjordes åt excellengen DeGeer — hvilken fungerat som ordförande vid de enskilda sammankomsterna af oppositionen i Första kammaren och med Hvilken oppositionen i Andra först och främst träffar sina öfverenskommelser om gemensam aktion i vigtiga frågor — bevisade att konungen är sinnad regera parlamentariskt,