Dagens Nyheter – 8 april 1874, sida 2

— Hvad denna resa bar synts mig kort! sade Lucilta. — Och dock ha vi varit tre hela timmar på vägen. Må vi hoppas att vår resa genom lifvet skall komma att likna denna färd! I nästa ögonblick hade tåget stannat vid Foxley-Road — så hette stationen — och innan Lucilla hann undra öfver huru Janet skulle mottaga henne, låg hon redan i Janets famn. — Jag vet på förhand, att jag kommer att hålla af er mycket ömt för min broders skull och för er egen, sade Janet med en lugn och vänlig min, sedan -hon kysst hennes lilla bleka panna. Jag trodde, att du skulle tycka-om att se mig här vid stationen, Lucius, och derför hyrde jag ett åkdon af min granne och for hit. Lilla Flossie kysstes nu härefter och presenterades för sin blifvande tant. — Får jag nu genast kalla er tant Lucilla? frågade hon. — Ja visst, mitt snälla barn. Det lilla sällskapet tog plats i den af Janet förhyrda vagnen, sedan ILucillas kappsäck blifvit ställd på kuskbocken bredvid körsvennen; och färden till byn Foxley ans träddes. Lucilla fägnade sig åt allt hvad hon såg; men mest förtjust blef hon, när man efter en half timmas åkning anlände till det lilla