Dagens Nyheter – 8 april 1874, sida 1

tigt välbetänkt, ty hvem af de nuvarande invånarne skulle han väl fråga efter? Hans blick fästade sig händelsevis vid urmakarens dörr. — Ah! tänkte han; en butik är ett neutralt område, och en urmakares sysselsättning är af den beskaffenhet, atthan ibland behöfver hvila sina ögon, hvarvid han ej kan fördrifva tiden bättre än genom att språka i lugn och ro med sina kunder. Urmakaren vet efter all sannolikhet ganska mycket om nr 17, dess nuvarande och fordna invånare. Lucius gick öfver gatan och inträdde i urmakarebutiken. Han fann lokalens egare sittande framför fönstret, sysselsatt med att genom ett förstoringslas undersöka de inre delarne af en kronometer, men utan att på ringaste sätt synas besvärad af brådska. Det var en gammal man, liten till växten och gråhårig, samt med ett godmodigt ansigtsuttryck. Lucius fästade hans uppmärksamhet på sid närvaro genom en hostning samt sade honom derefter god morgon, en helsning som urmakaren med synnerlig artighet besvarade. Han lade undan kronometern med märkbar förnöjelse, likasom gladde det honom att slippa ifrån den för en stund. — Jag är ledsen öfver att straxt nödgas gäga er, att jag icke kommer i egenskap af kund, yttrade Lucius,