Dagens Nyheter – 7 april 1874, sida 5

det vara må, nämner ett ord om min härvaro, är det slut mellan oss för alltid. Du vet, att man här betraktar mig som en förkastad varelse; och fäder bruka icke nu för tiden slagta sina gödkalfvar för att dermed undfägna sina förlorade söner. Jag begär ingen hjelp, intet medlidande, utom af dig, Lucilla, ty jag tror att du är den enda på jorden, som håller af mig. Detta yttrande rörde djupt mitt bjerta. Hvad kunde jag derefter vägra honom. Jag tillsade honom att vänta i lusthuset samt att jag skulle återkomma för att hemta honom, så snart det utan fara kunde ske. Emellertid begaf jag mig upp i öfversta våningen, hvarest jag flyttade ep gammal säng in i det beqvämligaste rummet och anordnade en bädd, efter att ha hemtat kuddar och lakan härnedifrån. Jag uppgjorde en eldbrasa, ty luften i rummet kändes fuktig, och gjorde allt så trefligt jag kunde. Medan jag härmed var sysselsatt, hade Winchers gått till sängs; och jag öppnade nu brygghusdörren så tyst som möjligt samt begaf mig till lusthuset för att hemta min far. Vi smögo oss försigtigt uppför trapporna, ty vi fruktade att farfar, som ofta ligger vaken, skulle höra ess. När jag visade min fader det rum jag valt åt honom, var han ej nöjd dermed, utan bad att få se de öfriga rummen i denna våning, som jag sagt honom vara fullkomligt obebodd. Han valde rummet i husets nordöstra hörn.