Dagens Nyheter – 1 april 1874, sida 2

Me v nn — Ja, den är förbi, svaråde Lucilla snyftande, och uppvaknandet har varit mycket bittert. — Vi må tacka himlen, att uppvaknandet har inträffat, Lucilla, ätven om det kostat ditt ömma hjerta ett svårt lidande, utlät sig hennes fästman med allvar. Min kära vän, jag vill icke plåga dig med frågor. De sista veckornas myster har jag småningom genomskådat. En stor fara har sväfvat öfver våra hufvuden; men jag hoppas och tror, att den numera är öfverstånden. Om din oskyldigå medverkan vid denna faras införande i huset vill jag icke säga ett ord. — Havu! Du vet, Lucius? utbrast hon med häpnad. — Jag vet eller kan gissa allt, Lucilla. Jag vet att ditt alltför oinskränkta förtroende blifvit sviket af en skurk. — OO, tala icke om bonom! ropade hon. Kom ihåg, hurw stort hans brott än måtte vara, att jag en gång hållit honom kär — en gång trott så fast på honom — hoppats att han var endast olycklig och icke dålig. Lucius, haf medlidande med mig! Alltsedan den der aftonen, då du först uttalade dina rysliga farhågor — antydde att någon sökte förgifta min stackars gamle farfar — har jag lefvat i en ständig dröm. Ingenting har synts mig klart. Min själ har varit förvirrad, och jag har tyckt att idel skräckbilder kringsväfvat mig. Säg mig en