Dagens Nyheter – 31 mars 1874, sida 2

Norska statsrådens tillträde till stortingets förhandlingar. Förslaget om statsrådens tillträde till stortingets förhandlingar antogs, enligt förut meddeladt telegram, i fredags afton, efter 5 mötens förhandlingar, med 74 röster mot 35. Öfver detta resultat anställer Kristiania Dagblad följande betraktelser: Denna sakens utgång har troligen icke öfverraskat någon. I trots af en våldsam agitation hade nationens öfvervägande pluralitet med sådan bestämdhet uttalat sig för att beslutet af 1872 måtte vidhållas, att den grundlagsenliga pluraliteten i församlingen på förhand kunde anses afgjord. Från en konstitutionelt monarkiska ståndpunkt, som vår grundlags första paragraf proklame: rar, kunde icke heller stortingets Votering vara underkastad tvifvel. Det förhåller sig i verkligheten så, att den administrativa myndigheten mer och mer har gått och måste gå öfver till stortinget, så länge regeringen hålles utestängd från dess förhandlingar. Skulle detta fortfara, kommer tingets makt att med tiden göra res geringen — öfverflödig och gifva stortinget en regerande senats myndighet, Hvad man än må anse om gagnet häraf, kan det dock icke disputeras, att af detta förhållande skola följa långt mera omfattande förändringar i vårt statsskick än den nytta, som statsrådens tillträde till stortingets förhandlingar under någon rimlig förutsättning skulle kunna komma att medföra. Det var starka intressen och den mestlojala hänsyn till den konstitutionelt-monarkiska principens bevarande, som redan i vår fria författnings första morgongryning bragte saken på dagordningen. Det är två generationers politiska erfarenhet, som har gifvit densamma växt och mognad och kommit den att slå djupa rötter i folkets medvetande, Sedan årliga stortingsmöten hade gifvit den folkvalda statsmakten en större kraft och lagt det administrativa fältet öppet för dess myndighet, har känslan af reformens nödvändighet måst göra sig gällande med en sådan styrka, att den i verkligheten från konstitutionelt-monarkisk ståndpunkt har blifvit oafvislig. Inom regeringen sjelf är denna känsla mycket gammal, och om den äfven på de sista åren synes ha varit trängd i bakgrunden genom en viss misstro eller fiendtlighet mot stortinget, har dock regeringen aldrig ett ögonblick principielt förnekat sin gamla, af alla konstitutioneltmonarkiska författningar stadfästade ståndpunkt. Öch hvad nationen sjelf angår, har den redan vid stortingsvalen 1870 uttalat sitt bifall till det då hvilande förslaget och vid valet ifjor åter gjort dess antagande till ett valprogram för sina representanter. NA