Dagens Nyheter – 30 mars 1874, sida 2

— Nåväl, om ni är en oskyldig man, såsom ni påstår, fortfor Lucius, utan att gifva akt på gummans ord, så torde ni icke ogerna lemna mig det bistånd jag kan behöfva af er. Jag har gjort en upptäckt som kanske står i ett ganska nära sammanhang med denna fråga. Ferdinand Sivewright lefver och vistas sannolikt för närvarande i England. , — Då är det han som stulit silfret! utropade gubben Wincher i en ton af den fastaste öfvertygelse. — Är icke detta en förhastad slutsats? — Ni skulle inte säga så, herr Davoren, om ni kände denne unge man så väl som jag. Han var i stånd till allt — listig som en räf och fullkomligt samvetslös. Den klokaste menniska lurade han med lätthet. Han bedrog mig, han bedrog sin försigtige fader, och detta hände icke en gång, utan många gånger. Det fanns inte ett lås somhan ej kunde dyrka upp. Han bestal herr Sivewright på alla möjliga sätt och vis, och när han anklagades derför, såg han honomi ansigtet med den förnärmade oskuldens min. Hans mor hade lärt honom ljuga innan han ännu kunde tala riktigt rent. Om Ferdinand Sivewright finnes i England, så är Ferdinand Sivewright tjufven. — Och giftblandaren,; menar ni? frågade Lucius. — Jag vet inte,,. Kanske. Han dreg