Dagens Nyheter – 30 mars 1874, sida 2

Kungl. Operan. La part du diable (Hälften hvar) är en af Aubers senare produkter; dess egenskap att tillhöra andra ordningen har ej hindrat den att öfverallt bibehålla sig såsom en intressant och gerna hörd: repertoaropera. Mindre pointerad än Fra Diavolo, mindre originell än Svarta Dominon, är denna musik dock finare än den förra och åtminstone lika nobel som den senare, och för öfrigt var det torra elementet aldrig Aubers sak. I det hela närmar, denna musik sig ock omisskänneligen till den äldre franska skolan, hvarpå den ingalunda förlorat. Framstående nummer är isynnerhet ledmotivet, Carlos romans, en sann perla i melodisk fägring, jemförlig med dAlayracs och Nicolos vackraste romanser. Dess effekt höjes af de intressanta momenter hvari den förekommer, såsom vid andra aktens slut, då tonernas makt segrar öfver ondskan -och räddar sångaren från bålet; äfvenså i sista akten, då den i en välljudande duettsats smälter kungens hårda sinne och bereder den invecklade situationen en den vackraste lösning. Carlos glada visa i neapolitansk folkton bildar åter den ypperligaste kontrast mot den storinqvisitoriska bisterheten, som den likaledes öfverflyglar. Qvartetten i andra akten är ett verkligt mästerstycke, fullt af dramatisk effekt — många andra spirituella styeken att förtiga; ett eller annat svågare nummer fördunklar ej det helas friskhet. Dessutom innehåller libretten en fint spunnen intrig och ovanligt tacksamma roler; ej någon är i förhållande till sin ställning styfmoderligt behandlad. -: Hufvudfiguren, Carlo Broschi, är ingen. annan än den berömde sopranisten Farinelli, hvilken utöfvade samma välgörande makt öfver den blaserade Filip V i Spanien, som David fordom öfver den lika blaserade judamonarken; och äfven med lika vigtiga politiska följder. Så vidt är äfventyret historiskt; romanen, hvari Carlo spelar en hufvudrol, är naturligvis fingerad. -Rolen är både dramatiskt och musikaliskt en bland den franska ope-. rettens mest intressanta, samt har för ej längesedan också innehafts af en bland våra första artister i denna genre. Senast har en I af våra unga debutanter försökt sig i densamma och lyckats öfver all förväntan, oaktadt partiet var beräknadt för en af dessa ; oefterhärmliga artister från place Boieldieu. Det var frökeo Carolina Östberg som nu firäde en triumf, hvilket visserligen passerar hvarje debutant; men denna gång var det i sin ordning och väl förtjent: friskt och välI klingande föredrag, ren sentiment, nätt koloratur, och dermed förenade hon ett fritt och behagligt spel, lika aflägset från djerfhet som från tafatthet. Det hela var en harmonisk företeelse. Framdeles skola härtill komma än mera markerade pointer och den aktivare plastiska konsten. — Fröken Östberg lofvar blifva en betydande vinst för vår sångscen. En utmärkt Casilda visar oss fröken Söhrling, som i hvarje ny rol röjer betydande framsteg. Sång och spel, lika fina som pikanta; alla lifligare momenter lyckligt markerade. Fröken. Saxenberg ger drottningen med värdig hållning; sången vårdad, fast stämman: klipgade något svag. Samtliga damerna artikulera för öfrigt ej illa, nemligen i sången; prosan kunde stundom markeras : något högre och: tydligare, hvilket isynnerhet i den nordiska vårtiden är af nöden, då hela allmänheten befinner sig i ett nysande och hostande tillstånd. Hr Törslows spel som Rafael är lifligt och raskt; sången dock nog litet nyanserad; äfvensom -sekunderandet : något tungt, men detta är åtminstone delvis en följd af lir T:s egendomliga tonansats, å En GR Kungens parti spelas och sjunges på utmärkt sätt af hr Årlberg, och -hr Uddmän är en högst underhållande Gil: Vargas. Vissa nummer i operan tagas nog långsamt, deribland isynnerhet Carlos visa i 2 akten, hvars jollrande ton icke vidtål detta stadiga tidmått; äfven hans första aria går nog högtidligt för ett opåra-comique-nummer. Öfverhufvud fann man i det hela ännu icke den raska fart, den luftiga karakter, som i franska och italienska komiska operan utgöra sjelfva lifsprincipen. W. B.