Dagens Nyheter – 28 mars 1874, sida 2

AR narra Homerus Sivewright att glömma och förlåta allt det onda han tillskyndat honom. På detta sätt skulle han förvissa sig om det värdefulla arfvet. En ny id6 vaknade nu plötsligt hos Lucius Davoren. Tänk om det var denne usling, som föröfvat stölden! Han jemförde i tankarna den figur, som han sett vid blixtens sken utanför Cedar House, med Matchis gestalt. Och det syntes blott allför sannolikt att Ferdinand Sivewright var tjufven och Wincher blott hans medbrottsling. Den gamle tjenaren hade förmodligen genom löften om framtida belöning lockats att förråda sin husbonde. — Det är då en lycka, att medbrottslingen numera blifvit körd på porten, så att det icke går så lätt för den egentlige tjufven att komma in i huset, tänkte Lucius. Och han beslöt att begifva sig till gubben Wincher och ännu en gång söka förmå honom att tillstå sanningen. Han skildes från Schanck, efter att med honom ha kommit öfverens om att de skulle träffas snart igen, samt for med första ångbåtslägenhet tillbaka till den östra delen af staden.