Dagens Nyheter – 23 mars 1874, sida 1

Sö VV Ne — Ja, herr doktor, när helsan kommer igen, suckade sjuksköterskan, som tycktes ha öfvergifvits af sitt vanliga goda humör. — Ni anser henne väl inte vara sämre, eller hur? frågade Lucius; oroad af denna suck. — Nej, herr doktor; men jag tror inte heller att hon är bättre, svarade fru Milderson. Hon är så nedstämd, att det finns ingen möjlighet att muntra upp henne. Jag har visst suttitsoch språkat med henne om mina fordna patienter — fru Binks vid Waestindia-road och Fru Turwitt vid dockan m. H. — och gjort allt för att upplifva henne, men hon svarar alltid med en suck af otålighet och säger: Jag längtar så obeskrifligt efter att bli frisk igen, sköterska. Hon måtte ha varit mycket klen, innan hon äpdtligen nödgades intaga sängen, doktor Davoren? — Ja, svarade Lucius, ihågkommande den plötsliga svimningen. Hon hade unnat sig sjelf för litet hvila under den tid hon vårdade sin farfar. Fru Milderson lofvade emelleriid, att om ömma och ständiga omsorger kunde återställa hennes helsa, så skulle den bli återställd; och tacksam för detta löfte, skildes Lucius från gumman samt gick ut i staden för att sköta sin praktik. LUGIFE DAVOREN, IJG 78