Dagens Nyheter – 23 mars 1874, sida 1

går på tok henne förutan. Ingen ser då till barnen — odygdiga pojkar, som slåss och tunila om hvarandrai trapporna och kunna bryta nacken af sig i hvar minut — och i boden står tjenstflickan; ett enfaldigt nöt, som knappt kan räkna pengar och begriper sig så litet på varorna, att hon ofta ger ut det bästa för det sämsta. Efter den lilla supåns intagande förblefvo Lucius Davoren och hans fästmö en lång stund sittande tillsammans vid fönstret och språkade i skymningen. Många gånger under sin sjukdom hade Lucilla ställt till honom oroliga frågor angående Winchers. Hittills hade han undvikit att svara henne uppriktigt; nu berättade han i korthet, att de flyttat ur huset — att herr Sivewright afskedat dem. Hon protesterade häremot, förklarande sig anse att en stor grymhet blifvit begången. ; — De voro min farfar innerligt tillgifna; han kan aldrig mera få så hederliga och trogna tjenare, sade hon. — De kunna synas förträffliga, Lucilla, och dock vara i stånd till att bestjäla sin gamle husbonde vid första lägenhet, som yppar sig. Din farfars långvariga sjukdom har beredt dem ett ypperligt tillfälle, och jag tror att de begagnat sig deraf. — Huru kan du tro det? Har någonting blifvit bortstulet? frågade hon ifrigt,