utropade hon, icke förgift! Gör inte så — nej, nej, inte gift I Ni skulle väl ej kunna handla så grymt — ni skulle inte kunna vara nog dålig att förgifta er gamle far. Jag tror att detta var ord, gom kunde komma en fattig, syndig menniskas blod att stelna. Men, herre Gud, det är ju så vanligt att de ha sådana der besynnerliga fantasier, medan hjernan ännu är sjuk. Jag mins, jag skötte en fru vid Stevedor-lane, som hade skarlakansfeber och som inbillade sig — kan ni tänka er någonting så underligt — att hennes hufvud var en potatis, och. bad mig för själ och pira vara så hygglig och skära ögonen derur. Jag är riktigt stolt öfver att kunna tillägga, att nu är hon så kry och rask att man skall få leta efter en dugtigare menniska. Lucius teg. Hans egen antydan om den möjliga tillvaron af ett mordförsök genom gift kunde anses innebära en förklaring af Lucillas feberfantasier. Det var blott besynerligt, att hon blandade in minnet af sin far i denna sak, och att han, vid hvilken hon var fästad med en så innerlig hängifvenhet, spelade en giftblandares roll i hennes drömmar. — Vi måste försöka återgifva henne krafterna, fru Milderson, yttrade han omsider; i den mån helsan kommer igen, skola dessa fantasier försvinna.